Göteborgsposten – 8 december 1868, sida 2

med glädje se, att detta mål icke hänskjutes i ett alltför aflägset sjerran. Det är äkta engelskt! Apropos Times, som nyligen i hr Higgins förlorade en af sina bästa medarbetare, så har detta verldsblad äfven förlorat en andra, ej mindre lysande medarbetare, nemligen Samuel Lucas, som i dessa dagar aflidit. Han var ej mer än 50 år gammal, skref aldrig eller åtminstone sällan öfver politiken för dagen, men var såsom kritiker och essayist en af de mest begåfvade inom engelska pressen. Inom Preussens landtdag har en häftig sammanstötning egt rum mellan det nationalt-liberala partiet och den nye preussiske justitieministern, d:r Leonhardt, f. d. hannoveranskt appellationsråd vid öfverrätten i Celle. I finanslagen hade neml. uppställts en ny post för ett biträde vid Obertridunal-rätten i Berlin med en lön af 1, 000 thaler, hvilken finansutskottets flertal hade strukit. Leonhardt tyckes hafva häri sett en yttring af agg mot landets högsta domstol, hvars hållning i politiska frågor redan förut gitvit anledning till de häftigaste debatter inom deputeradekammaren. Leonhardt yttrade bl. a.: Edert förslag (om att stryka de 1,000 thalerna) går ingalunda ut på att spara penningar, utan endast på att förhindra tillkaliandet af bitråden till Obertridunalrätten. (Venstern: Mycket riktigt!) I skolen emellertid möjligen kunna ernå det, att penningarne bli sparade, men alls icke att ej biträden bli tillkallade. (Högern: Bravo!) Jag förklarar eder, att eder önskan icke skall gå i fullbordan (starkt bifall från böger). Jag tviflar ej ett ögonblick om, att den kongl. regeringen skall i denna punkt stå på min sida. H. M:t har kallat mig till att i ett stort rike upprätthålla rättsordningen, och jag är ansvarig för örvertillsynen med domstolarne här i landet. Denna min uppgift skall jag i nödfall utföra med en viljokraft och energi, som ej skall lemna något öfrigt att önska. Mina herrar! Jag ber eder ej taga fel på min person! Lät er icke vilseledas af tidningsunderrättelserna, hvilka gång efter annan omtalt mina förvaltningsgrundsatser, men mestadels på ett oriktigt sätt. Jag har alls inga liberala sympatier, och jag tycker ännu mindre om att kokettera med politiska partier. Hvad skall nu ske? Jo, om ej annorlunda kan ske, så skall jag anställa biträden vid tribunalrätten med arvoden och senare uppföra dessa i statsräkenskaperna. Så stå sakerna! Regeringen har ej sökt denna förveckling, men om det icke kan vara annorlunda, så måste hon upptaga handsken! Stor oro uppstod. Talmannens klocka ringde. Slutligen reste sig Twesten och tilltygade ministern illa i ett tal, som hade den verkan, att kammaren med 192 röster met 160 strök den begärda summan. Leonhardts tal var också en oförskämd örfil mot representationen och dess beskattningsrätt.