Göteborgsposten – 4 december 1868, sida 3

— Då alla andra farit dit! utropade mrs Toovey. Huru löjligt! — Det är ju alldeles omöjligt att göra er till lags, mrs Toovey, utbrast han skrattande. För en halftimma sedan grälade ni på mig derföre att jag ville fara; nu grälar ni på mig derföre att jag aj vill fara. — Nå än er man då, min vän? frågade min herrskarinna. — Han reste! Reste i trots af allt hvad jag sade för att afhålla honom derifrån, och sedan han nästan skrämt mig till döds med sin häftighet. Jag kan ej förstå det. Det är som om han plötsligt blifvit en helt annan menniska — ett riktigt lejon. Till bevis på den förskräckliga förändring hennes hittills undergifne Åherre och manundergått visade mrs Toovey stor benägenhet för ett hysteriskt antall. Det fordrades mycket öfvertalande å min herrskarinnas sida för att förmå henne, att för det första uppgifva denna id och för det andra fara till Cremorne för att hemta sin felaktige man i det obeqvämaste åkdon jag kan finna som hon sade. Beträffande min husbondes anmärkning att hustrur i vissa fall komma längre med sina män genom mildhet än genom tvång, ryckte hon föraktligt på axlarne derät. Sådan är min historia och om kaminmattan kunde ha berättat den bättre — hvarföre gjorde hon det inte? SLUT.