Göteborgsposten – 3 december 1868, sida 2

genting att småle öfver, det kan jag försäkra er, utropade mrs Toovey. — Ingen olycka, hoppas jag? — Just inte det! svarade mrs Toovey i det hon förde ned handen i en at sina klädningsfickor. Känner ni denna handstil? Mrs Toovey höll fram ett bref mot min herrskarinna, alldeles som om det varit en giftbägare. — Utan allt tvifvel min mans, sade min herrskarinna utan att taga brefvet ur mrs Tooveys hand. — Iäs det, min vän, läs det! utropade denna vredgade dame. — Ursäkta, men jag ser att det är adresseradt till mr Toovey, sade min herrskarinua artigt. — Oh, ropade mrs Toovey, kom ihåg mitt ord, ni skall en gång komma att ångra att ni hyser så småaktiga samvetsskrupler. Man och hustru äro ett och Hustrun kan ej för ofta och allvarligt påminna sin man om detta faktum. Åtminstone skall ni väl ej vägra att lyssna till innehållet af detta förhatliga bref? Jag tror ej att något slags vägran skulle ha förmått mrs Toovey att ett enda ögonblick uppskjuta uppläsandet af brefvet. IIon läste: Min bäste Job, ungkarlssällskapet i af