Göteborgsposten – 3 december 1868, sida 2

(Insändt. August Blanche. T Sörjen, gråten! Han ock ifrån oss bortgätt. Skalderingen, Svearnes största prydnad, minskas, glesnar. Och i de fallnes ställe träder ej någon! Ingen måktar föra de stores vapen. Iogen eger kraft deras rustning bära. Sången tystnar. Skall då väl sångens hembygd skalderna mista? Nyss vid griften samlades sorgsna skaror, der den blonde ynglingen sänktes neder, han med dufvorösten, med barnasianet, allas förhoppning. Och ett annat krossande budskap nådde snart vårt öra. Skaldernas Nestor tystnat. Han, den silfvorhärade gamle, nedlagt herrskarestafven. Trefalldaständigt sorgen dock till oss kommer. Dig vi hade. Se, äfven du går hädan, lomnar alla sänkta i sorg och saknad kännande bittert. Nyss du trädde upp uti vänners samqväm. Blicken glänste, och ett sardoniskt löje krönte stolt ett anlet, som snillet stämplat sjelft med sin prägel. Och du talte. Från dina låppar orden vällde fram, som strömmar från bergen rusa, då om våren snön på de höga fjellen smältes af solen. Och i orden, som dina läppar talte, bvilken humor, ack, hvilket skämt, men också, då du ville, hvilket det högsta allvar, värdigt en Cato! Nu bar ögat brustit och tungan stelnat. Aldrig mera träder du upp och talar. Pennan fallit utur din band. Som du hvem skall den väl föra? Skald du var. Du kände naturens pulsslag, kände menskans fröjder och menskans sorger, och ditt bröst var öppet för alla intryck, ljufva som bittra. Du din tid har målat med sanna färger. Må, fast sekler fly, dina taflor gömmas! Och den sene forskarn de skola gagna så, som de gladt oss. Stor som konstnär var du, som menska större. Ack, ditt hjerta klappade varmt för nöden, och förtrycket kunde du aldrig lida, krossade våldet. Se, en skara ynglingar nu sig rustat, fattat vapnen, hängda på väggen länge, flitigt lärt sig bruka dem. Nu de kunna värja sin hembygd. Och hvem har väl äran deraf, om du ej? — Ja, ditt lif var skönt! Som en folkets kämpe, fick du lefva, fick du dess frihet värna, stärka befästa. Och på hjeltens dag, uppå hans, som varit din idol och Sverges och så skall blifva, fick du dö, fick lemna ett lif på ära rikt och på värde. Ja, fast döden ungdomen icke skonar, fast han drager till sig i grafven neder mannens kraft, så låtom oss likväl minnas, hvad som har varit!