Göteborgsposten – 3 december 1868, sida 2

ton kan räkna på mig, äfven för färden till Cremorne. Jag skall ej säga något derom till min hustru, hvilken skulle inbilla sig att en hel mängd förskräckliga saker måste stå i oundviklig förbindelse med en sådan utflykt. — Hvad säger ni om det, min vän? frågade mrs Toovey i det hon vek ihop brefvet och åter stoppade det i sin ficka, liksom för vidare bruk. — Jag säger att jag är mr Silver mycket förbunden för hans omtänksamhet att hålla mig i okunnighet om en sak som han tror skulle vara obehaglig för mig att känna till. Mrs Toovey hoppade till der hon satt på ottomanen, så att jag trodde hon skulle förlora balansen och ramla i golfvet. — Verkligen, min vän, ropade hon, ni — jag måste säga — ni kommer blodet att stelna i mina ådror! Ni förekommer mig till den grad förblindad, att ifall jag ej visste det ni varit gift i tio år med er man skulle jag tro er fortfarande älska honom. — Ni skulle då ej misstaga er, svarade min herrskarinna med ett lugnt småleende. Men föreställ er ej derföre att min kärlek till honom är af det romantiska slaget; det har den aldrig varit. Han har ej löpt bort med mig i en nattlig storm, vid blixt och dunder och gift sig med mig i trots af