Göteborgsposten – 3 december 1868, sida 2

Te Na 2 ja Från Hufvudstaden. Enkedrottningen gaf i Tisdags, i anledning af hertigens af Östergötland namnsdag, middag för den kgl. familjens medlemmar. — F. d. staterådet, generallöjtn. Björnotjerna gaf äfvenledes i Tisdags en större middag och som i går skulle statsrådet generalmajor Abelin gifva middag, till hvilken åtskilliga officerare inbjudits. — Till firande af hertigens af Östergötland namnsdag samlades Militärsällskapet i Tisdags afton kl. !;8 till en festlig kollation i sällskapets lokal, till hvilken festlighet inbjudits konungen samt hertigarne af Ostergötland och Dalarne. — Borgare-ed aflades i Tisdags efter erhållet burskap inför handelsoch ekonomikollegium af grosshandlarno C. T. M. Almgren, O. M. Almgren och G. W. Pettersson. — Om Carl XII:s stoden skrifver Dgl. Alleh:s Kalle bl. a. följande: Det torde väl icke vara många, som bildat sig ett något så när klart begrepp om hvad det vill säga att gjuta en staty. Man träffar t. ex. annars mångkunniga personer, som föreställa sig att denna 16 fot höga bronskoloss består af massiv metall, då i sjelfva verket metallens tjocklek är i medeltal i statyens öfra del 1, tum och i dess nedre del tum. Då dess tyngd under sådana förhållanden uppgår till icke fult 60 centner, må man tänka sig hvad den skulle väga om den vore massiv. Nn väger fotställningens stora block nära 4 gånger så mycket eller! något öfver 200 centner. Sedan kranarna lyftat detta block och ställt det på sin plats, kunde man derför vara ganska viss om att det icke skulle låta hjeltekonungens bild falla. De gamla bronsmörsarne, 4 fot höga och 2 fot i diameter, väga hvar och en omkring 30 centner och med mindre än två af dessa mörsare skulle man kunna gjuta hela stoden. — Akademien för de fria konsterna har till ledamot kallat bildhuggaren J. F. Kjellberg. — Vid Patriotiska sällskapets sammankomst d. 27 Nov. återvaldes enhälligt till v. ordf. f. d. landsh. m. m. Gynther; till ledamöter af sällskapet invaldes d:r J. M. Larsson i Karlstad, kamreraren A. Lindroth i Stockholm samt major Adelsköld på Steninge. — För det Hedbergska tillfällighetsstyckel Lejonet vaknar, hvilket gafs i Måndags vid festrepresentationen å Stora teatern, lemna vi efter P.-T. följande redogörelse: Författaren visar oss Carl den tolfte vid 17 års årg ålder i de närmast föregående äfvensom i sjelfva ögonblicket, då krigsförklaringen samtidigt från Danmark, Polen och Ryssland i hast förändrade bang lefnadsbana och förvandlade yoglingen, som hittills sysselsatt sig blott med nöjen och halsbrytande obetänksamma upptåg, till den hjelte, om hvilken verldshistorien sedan haft så mycket att förkunna. Förf. låter tydligt förstå, att dem unge hertig Fredrik af Holstein under sin lättsinnighet döljer planer på att förskaffa sig den svenska kronan, och att han till en stor del derföre deltager i och uppmuntrar konungens vilda lefnadssätt. Den genomgående tråden i skildringen är konungens kärlek till hoffröken Stina Lewenhaupt och hans ihärdiga föresats att göra henne, hvars kärlek egentligen först synes hafna framkallat en motsvarande känsla hos honom, till sin gemål. Endast derigenom att fröken Lewenbaupt gör den högsinnade uppoffringen, att frivilligt afslå det lysande anbudet, kan detta giftermål, som enkedrottningen Hedvig Eleonora och ministern grefve Piper så bestämdt ogilla, förekommas. Tillbakavisad af den älskade, förklarar konungen i sin förbittring, att han bädanefter skall dölja sina känslor för alla och icke mera älska någon qvinna. Nu anländer underrättelsen om krigsförklaringarne och han begagnar sig med ifver af dem för att söka den hjelteära, som domprosten Jesper Svedberg efter en dröm förespått honom. Dermed slutar skådespelets tredje akt. I efterspelet befinna vi oss vid en lägereld natten före slaget vid Narva. Soldaterna berätta samtalsvis om konung Carls bedrifter och personlighet, sådana historien lärt oss dem. Vi se sedan konungen några ögonblick hvila sig vid denna lägereld och erfara hans fasta beslut att våga slaget, trots siendernas öfverlagsna styrka. Trupperna väckas af trummornas och trumpeternas ljud, samt tåga slutligen, jemte konungen, till striden, hvarvid ridån faller. — Genom telegram ha vi bringat våra läsare den sorgliga nyheten om kgl. operasångaren Rud. Walins i dagarne inträffade dödliga trånfälle. Samtliga Stockholms dagliga tidnin gar egna den hädangångne varmhjertade minnesord, och citera vi efter Dgbl. följande: David Rud. Wallin, som vir sin död uppnått 4812 års ålder, hade en längre tid varit ejuk. Ilan var en redbar man, en god konstnär, en trofast vän, en öm make och familjefader, och