Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 2

——————————— och ryckte den ur lågorna, hvilka redan begärligt slickade trasorna af Orestesbilden, den skall bestå andra till glädje och mig till en varning, att vi blott äro svaga menskliga varelser, hvilka lätt kuuna vilseledas. Redan nästa dag syntes en mängd flinka arbetare i de båda trädgårdarna. Den gröna häcken föll, och med den paviljongen. Räfsan for öfver den jordbit, hvarpå hatet fordom planterat de telningar, som skulle växa vhögt upp mot himlen; och der hvarest kort förut den olycksalige Orestesbilden blickade ned från väggen, skådade nu två hulda, oskyldiga flickögon ut i verlden. Den hemlighetsfulla qvinnan vandrar nu om aftnarna med allt mattare steg genom trädgården; hennes fruktan och skygghet hafva försvunnit. Hon känner sig omgifven och skyddad af deltagande och kärlek; isynnerhet visar Dorthe henne mycken ömhet, ifrig att försona och godtgöra det onda, som en gång hennes pratsjuka tunga förvållat. Sauer har nu fått ett mera vidsträckt fält för de förbjudna molnen från hans älskade pipa. Hans långa rockskört snudda förbi de fina engelska gräsmattorna i grannens trädgård. Han har blifvit mycket otåligare vid åhörandet af Dorthees Blåkulla-historier, sedan han sett att negern — efter hennes dittillsvarande begrepp