Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 2

göra mig outsägligt ondt, men — jag följor honom! ... Hon hvilade vid hans hjerta, redan efter hennes första ord hade han lindat sin arm omkring henne, och det såg nu verkligen ut som om den lycklige dödlige genast på stunden ville bära sin så svårt eröfrade förtrollerska in i sin boning. Den högresta gestalten derborta och hennes förmodade invändningar existerade i detta ögonblick ej för honom ; liksom berusad hängde hans blick vid den unga flickans läppar, som i få men beslutsamt uttalade ord tillerkände honom rättigheten till hennes egande. Hofrättsrådinnan hade emellertid närmat sig. Kring hennes strängt formade mun foro ryckningar liksom af en krampaktigt tillbakahållen snyftning; ... en för Lilli alldeles obekant syn. — Barn, du har likvisst ej haft något rigtigt begrepp om höjden af min kärlek till dig, annars hade du nog visat mig mera förtroende, sade hon ovanligt mildt; nå, jag vill ej disputera med dig, ty största skulden bör jag naturligtvis tillräkna mig sjelf. Oaktadt mina fördomar, skulle jag dock ha betraktat saken med andra ögon, än du förmodat .... Jag skulle endast hafva bedt dig besinna en sak, och det gör jag ännu i denna stund: