Göteborgsposten – 1 december 1868, sida 1

ögonblick bemödade hon sig oaflåtligt att sc gladare ut, och tant Barbara tänkte natt och dag på hvad sätt hon skulle kunna skingra sin skyddslings svårmod. Många gäster, både gamla och unga, voro inbjudna till den förestående supöen och hofrättsrådinnan hade redan flera gånger pröfvande tagit en öfverblick af rummet, för att se om ej vid spelborden för de gamla, fanns nog plats för de unga att taga sig en sväng. Genom det noggranna utestängandet af luft och dager hade salongen temligen väl bibehållit sitt ursprungliga utseende. Förgyllningen på vägglisterna blänkte ännu lika klart och gestalterna på de mythologiska takmålvingarna utvisade ännu samma kraftiga köttfärg, hvarmed de tjusat längesedan brustna ögon. Endast på några pastellmålningar hade färgerna bleknat och antagit en smutsgrå skiftning. I kaminen brann, oaktadt sommarhettan, en klar eld; den skulle förtära den sista återstoden af fuktlukten i rummet. Ännu stodo midt i rummet de provisoriskt ditställde möblerna ur paviljongen, de derifrån borttagna taflorna stodo uppresta mot väggarne; de skulle, enligt tant Barbaras beslut, få sin plats här emedan farfar Erik städse hyst en synnerlig förkärlek för detta rum. IIofrättsrådinnan och Lilli voro sysselsatta med afdam