Göteborgsposten – 1 december 1868, sida 1

mandet och tvättandet af taflorna, och Sauer, som nyss återvändt från ett ärende till staden, skulle hänga upp dem. IIan trädde med en viss högtidlighet in i salongen. Lilli kände noga till den gamle mannens egenheter och märkte genast på uttrycket i hans breda ansigte, att han medförde en vigtig nyhet. Han drog en af de höga, stoppade ekstolarna intill väggen, och i det han pröfvande eftersåg hvar han skulle hänga den största taflan, sade han utan att vända sig om: — Fru hofrättsrådinnan kan vara glad; nu får ni åter ro, han der midtemot — han vågade aldrig nämna grannens namn i sin matmors närvaro — skall resa bort i morgon ut i vida verlden, och tillochmed öfver hafvet. Hans saker stå redan packade... Kusken har berättat det för bagaren, hos hvilken jag beställde tårtorna. Lilli ställde Orestes, som hon höll i handen, emot väggen; öfver hennes tätt sammanpressade läppar kom intet ljud. Hon skred mot dörren, med rörelser och åtbörder liknande en sömngångerska, hvilken dritves framåt af en demonisk makt. Den tunga ekdörren föll dott i lås bakom henne, men hvarken hofrättsrådinnan eller Sauer markte det. Den förstnämnda emottog underrättelsen med ett skenbart likgiltigt jaså och vände ansigtet