Göteborgsposten – 28 november 1868, sida 5

IIxarjehanda. En smuggleri-historia. För några år sedan hade insmugglingen af schweizerur öfver franska gränsen antagit sådana dimensioner, att chefen för polisen i Paris uppbjöd all sin sormäga för att få fatt i smugglarne och öfverlemna dem åt rättvisan. I denna afsigt reste han inkognito till Geneve och beställde hos en bekant fabrikant derstädes 100 st. af hans bästa ur. Då man öfverenskommit om priset, tillade köparen som ett bestämdt vilkor, att uren skulle levereras hos honom i Paris. Fabrikanten gick beredvilligt in härpå, men betingade sig dock en bestämd summa för risk och transport. Polischefen uppgaf ett fingeradt namn och d:o adress samt begärde att uren inom en månad skulle vara i Paris. Då chefen kom tillbaka till Paris, underrättade han alla gräns-tullembetsmännen om saken och anbefallde dem påpasslighet. Med spänd nyfikenhet afvaktade han derefter utgången. Han behöfde emellertid icke vänta länge, ty hågra få dagar derefter infann sig på det uppgifna stället i Paris en person för att aflemna de beställda uren. Mannen blef arresterad, lörbörd och alagd att bekänna, men allt förgåfves; han påstod sig endast vara kommissionär och att uren aflemnats hos honom för att befordras till sin adress. Den narrade och derigenom ytterst förgrymmade polischesen reste åter inkognito till Geneve, begaf sig till urhandlaren och bad honom berätta på hvad sätt uren kommit öfver gränsen, men denne besvarade hans frågor undvikande och småleende. Slutligen bjöd polischefen honom 10,000 fres för att få veta sanningen. Detta bjelpte. Min herre, sade urhandlaren, då ni första gången kom till mig, kände jag er lika bra som ni kände mig, jag visste redan, innan ni kom till mig, att ni fanns i staden och bade derföre tagit mina mått och steg på förband. Då ni af mig beställde 100 ur att aflemnas i Paris, visste jag straxt att ni hade ondt i sinnet, Det var en kinkig belagenhet: det kunde denna gång icke komma i fråga att skicka uren den vanliga vägen. Jag mutade derföre er betjent och skickade uren med er egen vagn, som jag nog visste icke skulle undersökas af tullbetjeningen. Polischefen återvände till Paris och hade af denna dyrköpta erfarenhet lärt, att urhandlarne i Geneve lika så väl som den franska hemliga polisen förstå sig på att använda spioneri och mutor. En elefantjagt skildrad af en prins. Prins Alfred af England, som f. n. är stadd på en verldsomsegling med engelska örlogsängaren Galathea, gjorde med samma fartyg sistl. år en resa till Caplandet. I ett bref till sin broder, prinsen af Wales, infördt i en beråtteise öfver samma resa, gör den unge fursten följande lifliga skildring af en elefantjagt: Vi hade blifvit underrättade om att några elefanter slagit läger i en liten skog som var belägen på toppen af en backe. Efter åtskilliga misslyckade manövrer fattade vi slutligen posto i ett busksnår och sedan en gevärssalva aflossats sågo vi en elefantsnabel rifva ner en stor gren alldeles bredvid oss. Vi skickade en hottentott till häst för att kringränna bonom, men knappt hade elefanten blifvit denne varse förrän han jagade efter honom med sådan fart, att hästen (ett utmärkt djur) med möda fick sorspränget. Den stackars Totty kom galopperande emot oss och skrek åt oss att skjuta för att frälsa hans lif. Nu fingo vi fullt sigte på gamle Elephas sjelf och gjorde oss i ordning att emottaga honom. Så snart elefanten fick se oss, brydde han sig icke vidaro om att förfölja hottentotten utan kom sättande rakt emot oss. Det var en så intressant spänning i situationen att jag nästan ofrivilligt fördröjde den. Ett präktigt skådespel, då detta mäktiga odjur, som reste sig högt öfver oss, nalkades med en sådan fart, att man knappt kunde föreställa sig huru ett djur med så konstigt utseende kunde förmå att röra sig så fort. Dess öron, som äro tre gånger så stora som Ceylonelefantens, stodo ut i en fyrkant på hvardera sidan. Jag kunde omöjligt låta bli att jemföra elefanten med ett skepp, som har låseglen uppe på ömse sidor. Då han var ungefär 25 alnar ifrån oss, sköt jag efter hufvudet på honom. Kulan träffade och kolossen syntes ett ögonblick ta in ref i seglen. Jag gaf den nu en blyärt till öfver det venstra ögat, hvarpå den vände sig till venster och ruskade på sig. Två eller tre andra gåfvo eld och han stod der nu nåstan med bredsidan till; men plötsligen satte maskinen sig i rö:else med kulan i nacken och rullade ned så godt som alldeles vid våra sötter, den var endast 7 alnar ifrån oss, då dea föll omkull. Vi app NI A )