Göteborgsposten – 26 november 1868, sida 2

jag helt underlig till mods, då han så glad be:raktade mig. Han ville fatta min hand, och tog i sin häftighet ... den venstra, konstgjorda ... Det är alltid hemskt att se någon blifva dödligt förskräckt, men i detta ögonblick var det liksom mitt hjerta skulle upphöra att slå; jag såg honom stå framför mig, med ett ansigte så hvits som kalken på väggen; jag tror nästan, att han höll på att svimma af afsky och fasa. Han stirrade förtärad på mig, och slungade det eländiga konstverket långt bort, liksom det varit en giftig orm ... den stunden såg det hemskt utinom mig, men jag sammanbet tänderna och beherrskade mitt yttre, på det att min far ej skulle så någon aning om det hjertlidande jag utstått. Men den falska armen begagnade jag aldrig mera, jag hade tått straff nog för detta bedrägeri. — Och den unge mannen, tant? frågade Lilli upprörd. — Han vände sig bort, aflägsnade sig och kom ej på lång tid till oss ... sednare gifte han sig med en af mina bästa vänner, svarade hofrättsrådinnan, nästan barskt. Tant Barbaras berättelse, och mången hemma hörd antydning, lät Lilli ej betvifla att den unge mannen var hennes far. Och hu-u hade den olyckliga, vanlottade, veder