Göteborgsposten – 26 november 1868, sida 2

Lugano. Han hade länge kämpat med djupa lidanden, och krafterna hade till den grad öfvergifvit honom, att han icke mera kunde törtära något. Den italienske konsuln i Lugano skickade dagligen telegrammer om den bekante agitatorns tillstånd till italienska regeringen, som tycktes mycket intressera sig för denne hennes odlidkelige fiende, hvars hela politiska lif varit en kedja afintriger och strider för republiken. Giuseppe Mazzini, född genuesare och son till en lika aktad som förmögen läkare, af hvilken han ärft en ej ringa förmögenhet, egnade sig efter en mycket sorgällig uppfostran, hvilken isynnerhet försåg honom med rika kunskaper i de s. k. sköna vetenskaperna, redan tidigt åt revolutionen, hvilken han sedan dess ej ett ögonblick svikit. För att utbreda sina id6er, grundlade han i sin fädernestad en tidning, Indicatore Genovese, och vände sig, då detta blad några månader senare undertryckts, till Livorno, hvarest han utgaf en Indicatore Livornese. Afven denna tidning varade ej länge, ty Mazzini hade, såsom man svarade honom på hans besvärsskrift, för djerfva id6er och en för liflig stil. Vid den franska Julirevolutionens tid befann han sig i Genua, der han blef häktad med flera landsmän och förd till Savona. Efter 5 månaders ransakning blef han frikänd, men förvisades ur Genua och omgafs af polisen så med spioner, att han måste veta, det han på ringaste misstanke skulle bli fängslad. Han flydde och begaf sig till Marseille, hvilken stad snart blef samlingspunkten för dem, som undkommit upproren i Modena och Romagnan, jemte många missnöjda italienare. I Marseille redigerade Mazzini en tidning La giovine Italia, hvilken sökte utbreda de jakobinska grundsatserna af 1793 och uppmanade till ett folkförbund mot tyranniet. Ett sådant förbund sattes en miniature af honom sjelf i verket. Det var det unga Europa, hvilket i Schweiz, der man ej kände Marseillersällskapets sammansättning, väckte någon genklang bland andra nationers flyktingar och äfven bland schweizarne. Mazrini hade knappast fått tillsammans en handfull folk, förrän han gjorde ett angrepp på Sardinien. Ramorino, ofördelaktigt känd från Polen, var hans general, hans lilla här utgjordes af polackar, några tyskar och italienare. Densammas storverk bestod af intagandet af ett tullhus och af ett skyndsamt återtåg, hvilket dock blifvit en nödvändighet på grund af regeringstruppernas anryckande. Såsom företagets ledare blef Mazzini utvisad såväl från Schweiz som från Frankrike. Den senare statens regering anklagade honom för att hafva såsom ordförande för en hemlig blodsdomstol dömt tvenne italienare, Emiliani och Lazzorescho, till döden och derigenom föranledt deras mördande. Från 1834 till 1842 irrade Mazzini omkring. Han öfvade sig under dessa år i konsten att antaga alla slags masker och förklädnader samt uppnådde häri fullkomligt mästerskap. År 1842 valde han London till fast boningsplats och grundlade samtidigt en ny tidning: Il apostolato popolare, och en skola för italienska handtverkare. Man hade derför bort vänta ett uppskof med hans revolutionära planer; han var likväl just nu synnerligt verksam, hvilket visade sig vid ett nytt revolutionsförsök, neml. bröderna Brandiöras landstigning på neapolitanska kusten. Engelska regeringen hade på förhand erhållit kunskap om detta företag, genom brytande af bref på posten (efter den dåvarande engelske inrikesministern sir J. Graham kalladt Grahamisering), och genom henne hade den neapolitanska polisen blifvit varnad. Mot Mazzini kunde man ingenting göra, emedan man visserligen hade bref, som voro ställda till honom, men inga som blifvit skrifna af honom. Han lade liksom med flit sin hjertlöshet i dagon. Den engelska pressen beklagade den äldre Brandiöras olyckliga maka, hvars hjerta brutits af smärtan, och Mazzini svarade hånfullt: Oggi non gama! Nu är det ej tid till kärleksjoller! Pius IX hade bestigit den päfliga tronen, och revolutionen hade för ögonblicket bragts till stillestånd genom den hänförelse, som omgaf denne ölverherde. Rycktes Mazzini med af de allmänna sympatierna eller ville han förmå pålven till att uttala sina åsigter, hvilket skulle åter beröfva honom sympatierna — nog af. han tillsände honom d. 8 Sept. 1847