Göteborgsposten – 26 november 1868, sida 2

frågade jag aldrig mera derom, men då andra medlidsamt betraktade mig, darrade jag hvarje gång at ångest, att han skulle märka det och gräma sig deröfver. Senare lät han försärdiga åt mig en konstgjord arm; den var förvillande lik en verklig, kostade mycket penningar och gaf mig den lärdomen, att allt falskt hämnar sig sjelf .... Ser du, mitt barn, det är nu öfver trettio år sedan, och jag minnes alldeles huru jag då var till mods. Jag var en ful flicka, hade grofva anletsdrag, en klumpig växt, och kunde aldrig lära mig att få ett så kalladt fint sätt. Jag insåg detta ganska väl, och medvetandet deraf, gjorde mig ännu mer tafatt ... ingen dansade gerna med mig, och hände det ock, att jag ej hela aftonen klädde väggen på balarna, så härledde detta sig endast derutaf, att min far var en rik och ansedd man ... derföre förvånades jag öfver, att en gång finna någon, som jag märkte gerna underhöll sig med mig. Han var resexpedit och kom då och då hit i affärer, samt besökte äfven min fars hus. Han kom gerna och stannade alltid längre än hvad som var nödvändigt; jag märkte snart att han kom för min skull och var honom innerligt tacksam derför ... En gång hade han varit längre borta än vanligt; då han kom, mötte jag honom i törstugan, och blef