Göteborgsposten – 25 november 1868, sida 2

sör det menskliga sinnet, än att, då man kämpat för ett högt och ädelt mål, slutligen se den med blod dyrköpta segern nedragas i ett nät af sjelfviska beräkningar ... emellertid, låtom oss hålla oss till saken. Ni har rätt, om ni anser mig ihärdig och i nödfall energiskt ingripande, då det gäller uppnåendet af ett mål, men här vore hvarje tvång ett dödshugg för min önskan, ty den är af en idealisk natur. Om jag sålunda skulle företaga mig, att beträda hofrättsrådinnan Falks hus, utan särskild tillåtelse, och i trots af min motståndarinnas omisskänneliga afsky för mig, personligen skulle våga ett förlikningsförsök, så måste jag framförallt veta hvad ni skulle t nka om detta steg. Lilli kände sitt hjerta klappa vid blotta tanken på möjligheten af ett sådant företag. Hon kände tant Barbara tillräckligt, för att veta, att hon alirig skulle räcka handen till försoning. Möjligtvis skulle hon kunna förlåta sin dödsfiende nedrifvandet af paviljongen, men aldrig att han var en af Huberts afkomlingar. Så rättvis den gamla frun eljest var, fanns här en punkt i hennes njerta, som var oåtkomlig. Ilvarje känsla af eftergifvenhet mot den Hubertska linien skulle hon hafva ansett som en förolämpning mot sina kära atlidna. Ilvilket uppträde skulle ej åsynen aj