Göteborgsposten – 24 november 1868, sida 2

sen, hvilken, sedan han fått ihop några hundra åhörare, helt lugnt aflägsnade sig med bänderna i fickorna. Från Utlandet. Österrikes röda bok, hvilken framlagts för delegationerna i Pesth, är uti inledningen, bvilken redogör för rikets politiska ställning, så fredlig och undfallande, att man nästan skulle bli förvånad, om man icke kände Österrikes rubbade inre förhållanden, hvilka ej tillstädja det att ännu på länge försöka någon maktutveckling utåt — hvari man äfven kan söka anledningen till den skenbara köld, hvarmed Frankrike följer den politiska gestaltningen i Europa. Det vänskapliga sörbållandet med angränsande länder bibehålles omsorgsfullt. Skyttefesten i Wien var en meningsyttring, för hvilken regeringen var främmande. Sic! Nu borde Bismarck vara nöjd. Denna undergifna ton visar bäst, huru törödmjukadt Österrike är och huru krossade dess muskler blifvit vid Sadova. Men ej nog härmed! Hr v. Beust förklarar vidare i denna röda bok, att österrikiska regerirgea icke anser sig föranledd att på något håll utöfva tryckning med afseende å Pragerfredens art. 5 ang. Nordslesvig, hvilken uppstått utan Österrikes tillskyndelse! På hvems tillskyndelse har den då tillkommit? På Frankrikes, det känner man. Men Preussen vill ej veta af någon annan, än Österrike. Detta förnekar sig nu hafva något ansvar, ifall det fördrag ej hålles i denna punkt, hvilket det. sjelft undertecknat. Detta stöter nästan på räfpolitik och ingifver oss tyvärr den allvarsamma fruktan, att Danmark ej mera eger något annat att hoppas i hänsyn till Nordslesvigs återlemnande, än hvad segraren vid Spree sjelf efter godtfinnande vill gitva det — och hvad det kan bli, är ej svårt att veta. Preussens politiska heder är i detta fall tillräckligt känd. Danmarks enda tillit skulle vara Frankrike och Sverige-Norge. Att vår egen säkerhet, vår egen existens bjuder oss återhållsamhet för ögonblicket, är klart, om det ock svider i själen att se, huru våld och väld nu allena förer spiran i vår verldsdel. Att hoppas någonting at Frankrike, tjenar till intet, om det icke, i händelse af ett utbrott för andra orsakers skull, skulle finna med sin fördel förenligt att begagna Danmarks allians emot Preussen. För Nordslesvigs skull vill Frankrike ej föra krig, hvilket skulle plötsligt kunna åter ställa det alldeles isoleradt i Europa, ja kanske bringa det i den ställning, att det måste möta Rysslands och Preussens törenade krafter, under det England och Österrike med den egoistiska politikens vanliga kallblodighet iakttaga neutralitet?. Det är tillockmed ovisst, huruvida Frankrike skall ens motsätta sig Preussens maktutvidgning bortom Main. Ett krig med Preussen kan bli en dynastifråga, och Napoleon är framför allt mån om dynastien. Den röda boken bekrättar så!edes fredens fortfararde bestånd, men en fred som är en förqväfvande dvala; en fred som är egnad att drifva de mindre folken med eld till vapnens bruk, för att de skola lära sig att värna sina hotade fosterland, Den röda boken är dem andra politiska bankruttförklaringen af en europeisk stormakt. Englands blåa bok har gifvit den förklaringen af denna art. Skall Frankrikes gula bok komma härnäst ordningen? Men det demokratiska kejsardömet trö star sig nog. I förargelsen hämnas det på några tidningsskrifvare, som djerfts inbjuda till teckning för ett monument åt en fribetshjelte, och på — Adelina Pattis man, markis de Caux, som, derför att han är den stora sångerskans man, afsatts från sin värdighet som anförare för cotillonerna på Tuileribalarne i vinter. Hvar och en är herre öfver sin stackare. Emellertid är det en tröst för kejsardömet att erfara, det engelska tidningen Globe förklararar den fullständigaste öfverensstämmelse råda mellan kejsar Napoleons och lord Stanleys åsigter om krig och fred, ithy att j Preussen ingenting har att vinna gerom krg och Frankrike ej yppar någon önskan att —— —— öppnat fönstret och pressade sin heta panna mat rvutanhan tvekte sig alltjemt känna