Göteborgsposten – 24 november 1868, sida 2

denna väg hade med tiden blifvit hans favorittema; hofrättsrådinnan påstod alltid, att han säkert i rockfickan ditburit den massa af små runda kiselstenar, hvarutat vägen bestod. Gångstigen slutade högt upp vid en stor vacker bok, invid hvars stam stod en enkel af qvistar sammanflätad bänk. Detta verk af hans flit och ihärdighet, kallade Sauer städse med obeskrifligt pathos anläggningarne?. Hela hans ansigte lyste, då han såg huru de unga flickorna vanligtvis före thedrickningen ilade upp för hans gångstig på berget, för att der inandas den friska bergsluften och sända sina jubelrop ut i den vida verlden. En söndagsmorgon trädde Lilli ut ur den dörr, som förde till skogen; hon hade hittills ännu aldrig varit ensam uppe på berget, och hade ofta funnit detta obehagligt, ty hennes unga följeslagerskors tanklösa prat ock högljudda skratt, störde den högtidliga tystnaden, skogens hemlighetsfuila tjusning. I dag ville hon vara deruppe, innan stadens kyrkklockor börjat ringa; hon hade derföre fritagit sig från den vanliga kyrkogången med tant Barbara. (Forts.)