Göteborgsposten – 23 november 1868, sida 1

borra hål på muren, och afvaktar nu, utan tvitvel, verkan af denna våldsgorning. — Ifriga önskan — vredgad — våldsgerning! upprepade han med pathos, och öfver hans anletsdrag låg ett omisskännligt drag af förtrytelse ... Ännu ett penseldrag, och bilden af en tyrann vore färdig! ... Jag kan för öfrigt försäkra er, att jag, i trots af alla dessa påbördade laster, är en vän af sanniogen, och vill derföre ej neka till att jag blet ond. Den gamla frun retade upp mig. Flera dagar öfver den fastställda tiden hafva redan förflutit; och skulle jag ännu ej ha gjort bruk af mina rättigheter, om ej i går, nattliga uppenbarelser i detta fönster framkallat förskräckelse och fasa på mitt område. Alltså hade hennes oförsvarliga lättsinne i sjelfva verkat förorsakat denna katastrof! Denna visshet verkade nedslående på den unga flickan. Hennes fel kunde ej godtgöras, men det kunde möjligtvis försonas derigenom, att hon öppet bekände sig vara den skyldiga. Hon öppnade just läpparne till en bekännelse, då i detsamma hofrättsrådinnans djupa, långt borta ljudande röst, ropade hennes namn. Den tanken att tanten här skulle sammanträffa med sin motståndare och kanske obehindradt skulle genom ord och gerning lägga