Göteborgsposten – 18 november 1868, sida 1

taflan till en karrikatyr, om ej Orestes hufvud funnits; men deunes anletsdrag hade något sängslande. Det var icke allenast den förfäran anletsdragen utvisade. som sjettrade den motsträfvige åskådarens blick, ännu dju pare greps han af den bittra smärtans och åängerns qval, som den annars så stele otymplige målaren förstått att med sann mästarenand påtrycka detta ansigte. Kort före sin död hade Erik Dorn egenhändigt upphängt taflorna här. Han dröjde gorna och länge bland sina skapelser, och det sista ord han mödosamt framstammade, vid sin plötsliga hädanfärd var: Paviljongen-. Hans maka betraktade derföre det lilla trädgåärdshuset som ett heligt art. Hon passade noga på, att taflorna hängde precist så som den älskade handen hade ordnat dem, och hennes son, såväl som tant Barbara, måste otaliga gånger lofva henne att bevara det lilla huset jemte dess tafvelsamling från undergång, Derpå tänkte Lilli nu, då hon stod framför Orestesbilden. Hon förstod fullkomligt, att tanten måste afsky den man, som ville tvinga henne att bryta sitt löfte. Men om hofrättsrädionan hade velat öfvervinna sin motvilja och sitt agg mot den andra familjen Dorn, och lugnt hade föreställt den unga grannen hvarföre hon önskade att bibehålla den gamla