Göteborgsposten – 17 november 1868, sida 1

var ju så sent; hon kundo säkert ej blifva sedd, och paviljongen låg ju i skuggan. PFönsterhaken hade säkerligen ej blifvit vidrörd sedan hon sist var der, ty den var rostig, likaså regeln på luckan. Ion skjöt försigtigt bort luckan, och satte sig på bröstvärnet af fönstret. Der låg ju framför henne det månbelysta slottet i all sin prakt och herrlighet ... Och nu börjades åter musiken från tornrummet derborta; hon hopknäppte händerna, och såg, liksom berusad, in i denna främmande, afskiljda verld ..... Men, syntes det icke som om marmorstatyn derborta hade stigit ned från sin piedestal, för att lustvandra genom den stilla löfgången? Nej, de hvita, kalla armarne sträcktes orörliga upp i luften, och månans strålar gledo öfver det stela marmoranletet! Men likväl fanns lif i detta väsende, som kom allt närmare; en suck sväfvade genom luften. Det var helt visst Blåskäggs unga, sköna hustru. Hon stannade ett ögonblick och lyssnade på adagiot. Det var en hög, nästan drottninglik gestalt, hvars luftiga, långt nedhängande klädnad smög sig omkring smärta, utomordentligt sköna former. Den högra handen hvilade på hjertat, liksom ville hon betvinga dess häftiga slag, under det den venstra föll ned åt sidan. I denna ställning låg ett obeskrifligt behag, men ändå något af