Göteborgsposten – 17 november 1868, sida 1

niskoröst, hvars toner dallrade genom luften ?... Var den melankoliska sången efterklangen af en öfvervunnen smärta, eller af en tyst otillfredsställd längtan ... Det var för öfrigt ej någon menniskoröst, utan en violoncell, hvars toner trängde genom de nu öppnade tomfönstren. Lilli lyssnade orörlig. Hon tänkte icke på, att hon stod på den fuktiga sanden med sina tunna små tofflor, och att kanten kring hennes ljusa muslinsklädning nåsta dag, skulle förråda henne .... Detta väsende, som visste att aflocka instrumentet sådana herrliga toner, som i nattens tystnad utgjöt sin upprörda själ i musik, det kunde omöjligt vara den man, som framrusade så vildt och stolt på sin springare, att man skrämdes derutaf, eller som innestängde försvarslösa fruntimmer och bevakade dem som en Cerberus. Under adagiots slutackorder, som sakta förklingade, skred Lilli ljudlöst till paviljongen. Öfver häcken kunde hon icke se, det kunde ej en gång den långe Sauer, ty den gröna väggen var mycket hög och ogenomtränglig, men fönstret fanns ju der, för hvars skull paviljongen skulle risvas ned, som Dorthe påstod. Huru ofta hade hon ej fordom klättrat igenom detta, för att leka med de barn, hvilkas föräldrar hyrt den angränsande egendomen. Det