Göteborgsposten – 17 november 1868, sida 1

undergifvonheten och hjelplösheten hos tårpilen, som låter sina svaga grenar sjunka ned till jorden. Säkerligen flöto i detta ögonblick tårar öfver det djupt nedböjda ansigtet. IIvad form, hvad uttryck hade dessa drag, hvilka nästan, som det tycktes, sakta undandrogo sig sjelfva månans belysning? Detta kunde ej skönjas, ty en lång, svart slöja föll ned från hufvudet åt båda sidor och betäckte ansigtet. Det gick omkring i Lillis hufvud; hon kände instinkmessigt, att hon för intet pris borde blifva sedd, och försökte att utan buller glida ned från fönsterposten; men hennes blickar voro alljemt fästade på gestalten derborta .... Hvarför icke fly ur sitt fängelse, om hon kände sig eländig och olycklig? Att klättra öfver häcken och söka skydd och försvar i tant Barbaras trädgård, det vore i Lillis ögon ej något så stort vågstycke; hon sjelf skulle bestämdt hafva vågat ännu mera, för att trotsa och undfly tyrannen der midtemot! .. Heldre dö än lefva i sådan fångenskap! Att denna nedböjda qvinna möjligtvis bar sitt ok frivilligt, emedan hon älskade sin fångvaktare, denna tanke kunde aldrig falla Lilli in; hon hade ej någon aning om de besynnerligheter och motsägelser, som kärleken ofta framkallar, helt enkelt derför, att denna känsla var för henne alldeles obekant, Hen