Göteborgsposten – 16 november 1868, sida 1

emedan det var förbjudet, fortfor Lilli med orubbligt allvar. Tant lilla, jag ertappade just mina ögon, då de sågo öfver till hörnfönstret och alltför gerna ville utforska hvad egentligen dender glasmålningen skall söreställa. Det är orätt af dem, mycket orätt, ty du har ju förbjudit det, men man måste dock komma dem till bhjelp. Har du icke någon gammal tjock matta, man kunde spika för tönstret, eller ...? — Nå det selas just, alt jag skulle utestänga sol och ljus för deras skull, der midtemot, afbröt henne tant Barbara, halfskrattande och halft förargad. Barn, fortfor hon, du tog återigen en allvarsam sak från den skämtsamma s dan, men jag kan försäkra dig, att detta alldeles icke är något skämtsamt... Jag lider nu mer af Huberts oförskämdheter, än den gången, då den otäcka pojken störde hela min barnafrid. — Hvad, är han nu der igen och tittar öfver häcken? — Lilli, var ej så enfaldig! sade hofrättsrådinnan, med en lätt anstrykning af otålighet i rösten. Han skulle nu ha varit öfver sextio år, och vid den åldern plägar man ej klättra öfver häckar! Han är död, hans hustru äfvenledes, och aldrig i mitt lif hade jag kunnat drömma om att ännu en gång någon der