Göteborgsposten – 16 november 1868, sida 1

— DD — — — Lockelserna till emigration blifva allt flera och vexla i ständigt skiftande former. Emigrantagenterna och enkannerligen hrr Nelson C:o) ådagalägga stor sinnrikhet vid uppfinnandet af nya medel att draga till sig vår stackars bedårade allmoge i allt större skaror. Nyligen har man åter sett ett par prof på hrr Nelson C:os synnerliga förmåga i detta afseende, hvilka vi ej kunna underlåta att påpeka. Man skulle kunnat tro att hr Nelson bort anse sig ha nått höjdpunkten af sina triumfer, då han — efter att, såsom för öfrigt ännu sker, en tid ha genom värfvare hos Sveriges allmoge ingjutit det gift, som framkallat emigrationsraseriet — lyckades på sin sida vinna en af vårt lands mest framstående offentliga organer. Han hade så komplett eröfrat denna organ, att den genom oräkneliga indirekta puffar i form af bref och meddelanden om de lyckliga förhållandena i Amerika och hr Nelsons förträfflighet drifvit på de möjligen ännu tvekande emigranterna. Men denna seger var ej nog för hr Nelson. Vi hörde nemligen i somras från tillförlitligt båll följande berättelse, som är mycket karakteristisk. En utlänning, stadd på resa till Sverige med en af postångbåtarne från Hull, hade på fartyget råkat och samtalat med hr Nelson. Denne var då i sällskap med en, såsom det uppgafs, prest från Dalarne, hvilken han bjudit på fri resa till och från Liverpool. Den resande presten hade derstädes blifvit förd till emigranthotellen, de transatlantiska ångarne o. s. v., och att allt hvad han fick se var af utsökt qvalitet och framstäldt så rosenrödt som möjligt, det kan man taga för gifvet. Hr Nelson omtalade ganska oförbehållsamt sin sas ändamål för den resande utlänningen. Då denne anmärkte att det måtte kostat rätt vackert att bestå prestmannen denna färd fram och åter mellan Dalarne och Liverpool, svarade hr Nelson: ÅÅh, bagatell! För hvarje pund sterl. han kostat mig, får jag hundrade åter! Vi veta ej om någon tidning från Siljans stränder ännu innehållit en eller annan rapport angående prestens erfarenhetsrön. Nog är det emellertid säkert att hr Nelson ej skall misslyckas i sina anläggningar på de goda dalamännen, lika litet som han misslyckats i sina föregående spekulationer af samma art. Det var dock den sista tiden förbehållet att skåda en verklig mästerkupp af hrr Nelson C:o. Etter att ha för sig vunnit en större tidning, efter att ha fått till allierad en prest, återstod det dem blott att komma på god fot med någon i polisen. Det har lyckats. Historien är följande: H.-T. för d. 10 dennes berättade, att för en tid sedan bittra klagomål till tidningen ingått öfver det sätt hvarpå svenska emigranter i sistl. Juli månad skulle blifvit behandlade på den till Newyork från Liverpool gående ångaren City of London. Ledaren för tåget till Liverpool hade glömt passagerarne för att kurtisera en (bvacker flicka (II-T:s ledare? kurtisera, hvad värre är, hr Nelson sjelf), en norrlänning blef af en matros berötvad en vacker sjöskumspipa, som han hade i munnen, råa sjömän söpo upp emigranternas bränvin 0o. s. v. Allt detta hade gått H.-T. till hjertat. Hvad H.-T. skulle göra ifall den kunde se, huruledes ett stort antal af dessa passagerare, hvilkas petites miseres ombord på fartyget väckt dess medlidande, för närvarande häller på att dö af svält och elände i Förenta Staterna, är ej godt att säga, ty H.-T. har endast frankerat dem till amerikanska gränsen; men beträffande de nyssnämnda klagomålen uppger H.-T. sjelf att den underrättat hrr Fr. Nelson C:o om desamma. Dessa herrar emottogo underrättelserna med bestörtning och bedröfvelse och tvenne Åaktade män afreste omedelbarligen till Liverpool för att vinna rättelse. Den kurtisante ledaren blef afskedad. Protester mot klagomålen anfördes af rederiet för City of London, och stor uppståndelse rådde bland alla Inmanliniens auktoriteter. H.-T. befann sig i den pinsammaste förlägenhet. Att upptaga puffar för hr Nelson i obegränsadt antal, det är ej konstigt, men att upptaga artiklar mot honom ...! Lyckligtvis fin) Hår i Göteborg lärer denna firma numera kalla sig Fr. Nelson C:s; i landsorten synes den deremot fortfarande heta endast Frederick Nelson, pure et simnle.