Göteborgsposten – 16 november 1868, sida 1

Hubertska högmodet och egensinnet. Men då kom han en dag hitsarande som ett oväder, den sista ättlingen at den otäcka familjen. Der midtemot fick ingen sten ligga der han låg och intet grässtrå fick växa som det ville. Nå! gerna för mig, det der angick icke mig, och aldrig i mitt lif har jag blandat mig i andras angelägenheter. Men att jag skulle så min behöriga portion förargelse af det nya grannskapet, det kunde jag tänka mig, och det fick jag också ganska riktigt. En vacker dag kommer en mäklare till mig, och frågar, i herrns namn der midtemot, om jag skulle vilja sälja åt honom huset och trädgården; men jag svarade honom som det föll mig på läppen, och den gunstig herrn var fortare utanför dörrn, än han kommit in. — Tant lilla, jag fruktar, att du ej varit särdeles höflig! 35 — Bevars, jag skulle väl väga mina ord, då man vill öfvertala mig att sälja min faderliga arfvedel? ... Den unge herrn tänker förmodligen, att, emedan han deltagit i Slesvig-Holsteinska kriget, får han lof att hafva annexationslusta. Han har för öfrigt illa upptagit min uppriktighet, ty från detta ögonblick söker han jemt att chikanera mig. Den gången häcken skulle planteras, såsom skilje