Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 2

lar tillochmed ända sram till den fruktade trädgårdshäcken, öfver hvilken de, till barnets förvåning, helt obekymrade flögo. Då stannade hon ock någon gång ett ögonblick, och lyssnade förvånad till det besynnerligt klingande språk, hvarpå barnen underhöllo sig. En gång stod hon och lyssnade. Då susade det ötver henne, de ö!versta grenarne at häcken böjdes tillbaka, och ett trotsigt gossansigte, ur hvilket två mörka ögon öfvermodigt blickade ned på henne, syntes mellan de gröna lötven. Han stirrade ett ögonblick på den förskräckta, lilla flickan ; derpå gjorde han en förfärlig grimas. — Usch, en sådan ful flicka du är! utropade han. Du har ju inte mer än en arm! Det är Guds dom, säger min farmor alltid ... Ni har ju taflan hos er? Tafveltjuf! Tafveltjus! Tafveltjuf! Tant Barbara rodnade ännu på sina gamla dagar, när hon erinrade sig, huru hon i detta ögonblick vredgad upptog en sten och slungade ester gossens hukvud, som hånskrattande, men blixtsnabbt försvann bakom häcken undan den hotande faran. Denna händelse hade gjort ett outplånligt intryck på henne; äfven hennes sinne blef förbittradt, hatet fortplantades på ännu en generation, och barnbarnen voro lika obenägna till försoning som fordom