Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 2

sidor med vattenkannor, och vattnade flitigt och ifrigt, på det att telningarne måtte växa, sviäxa högt upp till himlen, tinkte de. Sälunda uppstod den gröna häcken, och liksom den slog sina rötter djupt i jorden, och växte och grönskade, så grodde hatet i barnens hjertan och uppväxte med dem. Ingen förändring skedde i detta onaturliga förhållande. Erik dog, träffad af slag, så år efter denna händelse. IIans enka, som outsägligt älskat honom, sågs ester hans död aldrig le. Med djupaste förbittring tänkte hon städse på dem sder midtemot, hvilka hade fördystrat hans sista lefnads år och försökt att sätta en skamfläck på hans redlighet. Ånnu i sednaste åldern hade detta sår ej grott igen. IIennes ögon, som ej egde tårar mera, uttryckte ett olörsonligt hat, när hon en gång efter annan för sitt enda barnbarn, tant Barbara, berättade olyckshistorien. Barnet lärde redan med sina första tankar att frukta detta midtemot; och att äfven der, bakom häcken, hatet ärfdes och fortplantades, derpå erhöll den lilla en dag ett slående bevis. Åsven Hubert hade barnbarn ; de blefvo förnämt uppfosirade och hade en fransysk guvernant. Stojet af de lekande barnen trängde in till den tysta trädgården, hvarest den ensamma lilla Barbara smekte sina dockor, eller sprang efter fjäri