Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 2

ty hennes helsa hade alltid varit ytterst klen och behöft stärkas af den kraftiga Thiringerluften. Men på tre år hade dessa resor ej egt rum. Lillis moder dog, och under den forsta smärtans tid ville sadren ej skilja sig från sitt barn. Först nu bade han gifvit efter för Lillis enträgna böner; hon kände en djup längtan efter tanten, som alltid bevisat henne en innerhgare kärlek. än hennes egen moder. Deraf härledde sig den otålighet och det dödsförakt, hvarmed hon vid den sista jernvägsstationen uppstigit i det såkallade rättherberget. Nu låg den unga flickan i en gammalmodig men beqväm stol. Istället för den svarta sidenresklädningen, föllo de mjuka vecken af en ljus muslinsklädning kring hennes späda gestalt, på hvilken Thäringerlutten synbarligen ej gjort sin så högt beprisade verkan. Man kunde ej se något spensligare än denna späda kropp, som hopkrupen, smal och liten, hvilade på kuddarne, knappast vizrörande dem. Det såg nästan ut som om de mörka härslätorna voro för tunga för den smala halsen, ty hon bar alltid hutvudet bakut, liksom ned:yngd at den otroligt stora hårmassan. I sådana ögonblick af hvila och bekymmerslöshet anade väl ingen, att dessa späda lemmar plötsligen, som genom elektricitet,