Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 2

al Mariestads TIMNn. DIUIVYIft atalad, avIIKGt haärmed rättas till Mariefreds Lidnings. Rättegangsoch Polissaker. Rådhusrättens nl 1:a afdelning. I går företogs trenne af handelsfirman Adolph Meyer C:o härstädes genom dess ombud v. häradsh. B. Arvidsson från Jönköping instämde mål, dels mot konsul C. R. Lindhult, dels mot innehafvaren af firman C. R. Lindhult C:o, hr John Hegardt, och dels mot handl. C. F. O. Lindhult. Den förstnämnda stämningen innehöll yrkande om att hr Robert Lindhult — såsom ständig ledare af firman Robert Lindhult C:o och hvilken tecknat firmans namn samt dessutom vid ett borgenärssammanträde medgifvit, det hans enskilda förmögenhet, knenligen den som han sjels behagade erkanna som sin, skulle få användas till betäckande af firmans skulder, en förbindelse som hr L. dock nu eslingrat sig från — måtte förklaras skyldig att med sin egendom ansvara för de förbindelser, hvilka han genom att under lånekontrakt underskr va firmans namn, iklädt sig till firman Ad. Meyer C Äfven yrkades att hr L. skulle ställas till ansvar för sitt vårdslösa och bedr liga förfarande emot sistnämnde firma. Skulle åter hr L. forneka, att han vid den tid han underskref ifrågavarande lånekontrakter varit delegare i firman Lindhult C:o, så yrkades ansvar derföre att han under uppgift att vara delegare i firman tillnarrat sig på ofvannämnda lanekontrakter bl. a. ett belopp af 50,000 fres af handelsbolaget lLelebi Paris, hvilket belopp firman Mcyer C:o nu såsom Lesföbvres agent måste er denne. Dessutom sordrades rätt att under målets fortfå efter omständigheterna utsträcka, eller ina ansvarspäståendena mot hr IL. Sedan stämningen blifvit uppläst begärde kärandens ombud (hr L. uppträdde personligen) svar på frågan om hr L. jakade eller nekade till att vara delegare i firman Rob. Lindhult C:o. Hr L. inlemnade ett skriftligt svaromål, som in neböll, att stämningen vore dels af civil dels af kriminell natur. Hvad beväffade påståendena i alseende på den kyhinella frågan bestreds svaromål, då denna fråga vore för tidigt väckt enär den civila sidan al saken ännu ej vore utredd. Dessutom var denna afdelning ej rätta forum för denna frågas utredande, och skulle svaranden, om påståendena i brottmålsväg fortsattes, inför vederbörlig rätt yrka på rekonventionstalan. Hvad den civila sidan af saken beträffade visste svaranden sig icke vara hrr Adolph Meyer C:o det ringaste skyldig, ty de transaktioner han haft med denna firma för Rob. Lindhult C:o hade förekommit sedan han d. 26 Maj år 1866 utträdde ur sistnämnde firma, något som ej varit hr A. Meyer obekant. — Svar. företedde dessutom bevis om att han nämnde dag utträdt ur firman, hvilken sedermera innehafts af hr John Hegardt ensam, Svar. bestred ansvarspåståendet. Kärandeombudet begärde att den synlige delegareni firman, hr John Hegardt, måtte tillfrågas om ej svaranden de facto enligt en tyst öfverenskommelse fortfarande och efter sitt utträdande ur firman varit delegare i deusamma. Svaranden bestred att hr Hegardt skulle få höras, enär detta vore öfverflödigt då han redan vid första sammanträdet i sin firmas konkurs förklarat sig vara ensam delegare i densamma. IIaremot invände hr Arsfvidson: HT konsuln har nu så länge fört firmans talan att jag bestrider det han äfven nu gör det, isynnerhet som den ende synlige bolagsmannen är närvarande, står vid hans sida och kan svara sjelf. Etter en längre öfverlåggning resolverade domstolen, att målet angående bedrägligt förfarande å svarandens sida ej i det skick hvari saken nu befinner sig kunde handläggas af domstolen. Deremot mötte den äskade framställningen till hr Hegardt intet hinder. Kärandeombudet upprepade derpå sin fråga, om emellan hrr J. Hegardt och R. Lindhult något aftal träffats om gemensamt bedrifsvande af affärerna sedan den senare gick ur firman. Hr Hegardt: Nej, intet sådant aftal har skett. randeombudet: Men meningen är om det gamla kontraktet äfven efter konsul Lindhults utträde ur firman varit gällande. Hr Hegardt: Sedan hr L. gick ur firman har ej något aftal skett, men detta oaktadt har jag ansett honom som delegare i firman. — På hvad grund? — Han gick ur firman för att rädda denna för utmätning. — Skälet var således att man för ögonblicket ville rädda firman för utmätning, derföre gick han ur den och derföre blef han fortfarande betraktad som delegare. — Någon delning af vinsten på firman egde ej rum oss emellan. Ordföranden i rätten, borgm. Ekman, sammanfattade derefter hr IIegardts yttrande sålunda: Intet aftal hade skett dem emellan om Lindhults deltagande i firman sedan han ur densamma utträdt, men hr L. hade ansetts ega del i firman på grund af det föregående aftalet. Kärandeombudet: Har ej Lindhult ansetts vara delegare i firman, i enlighet med den del som han enligt Ten ursprungliga kontraktet egt. Hr H.: Intet sådant aftal har egt rum. Uppnanri att sjelf afgifva förklaring öfver sitt förhållande till firman, förklarade hr Lindhult att han ansett sig böra för de penningar han till bestridande af sin och sina familjs lefnadskostnader drog ur firman, egna den alla sina krafter. På hans konto stode cj ett öre af firmans vinst eller förlust. Hvad han för öfrigt enskildt uttagit ur gamla firman, står debiteradt. Kärandeombudet anhöll, att den af gode männen asgifna berättelsen måtte blifva intagen i protokollet, emedan at densamma tramginge, att hr L. ännu vore delegare i firman till trefjerdedelar.