Göteborgsposten – 12 november 1868, sida 2

smög sig genom förstugan, vid framtassarne, och dansade omkring med den så länge tills tanten syntes i dörren, skrattande, men med hotande upplyftadt pekfinger, och en gammal köksa, förfärad, störtade ut ur köket, för att rädda sin af andtäppa lidande älskling från den farliga dansen. Hofrättsrådinnan Falk stod i stor gunst hos invånarne i staden R., om än hennes sätt att säga folk sanningen i ansigtet ej var det mest behagliga eller grannlaga, ooh om hon än hade den ovanan, att med stor ifver och bestämdhet antaga sig sådana personer, hvilkas goda rykte at småstadens sqvallertungor lades på pinbänken, så försvunno dessa skuggsidor bredvid det sällsynta ädelmod, hvarmed hon gjorde bruk at sin betydliga förmögenhet. Den behöfvande fann alltid hennes hand och dörr öppen, hennes vänner kunde, då de råkat i nöd eller förlägenhet, tryggt räkna på hennes hjelp och tystlåtenhet, och då i hela staden R. ej fanns ett barn, som ej någon gång blifvit undfängnadt med frukt och kakor hos hofrättsrådinnan, eller fått tumla omkring på hennes gräsmattor, så var det ju helt naturligt, att hon blef en all verldens tant. Den förnämt klingande titeln ville alldeles ej gå ötver barnens läppar, desto lättare blef för dem det förtroliga tant Barbara. Och