Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 3

Primaveras minne firas i en af Dantes sonnetter, hvarest han, utan att nämna hennes namn, talar om ett huldt och skönt väsende som lyssnar på honom, då han trodde sig ensam med sin Gud och sin sorg: -Hon var så blek och hennes ögon summo I tårar — liksom om hon älskat mig!