Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 2

känd af en mans hjerta. Djupt gripne bliokade de på vännen som letvande begrafvit sig med sin sorg. Förgätves uppbjödo båda hela sin vältalighet för att rycka enslingen ur sitt dystra grudbel, förgäfves besvor Pisano honom att detvi ga sin smärta. Kom tillbaka i en verld, som längtar efter Eder, och skall bära Eder på sina händer, bönföll han, hon är ännu skön, om och Beatrice vågar bebo en skönare, himlen är ännu klädd i sitt oförlikneliga blå, Arno glänser com silfver, träd och buskar hafva ånyo friska löf; solen strör ut sitt guld med fulla händer, luften doftar redan vår, och de skönaste damer väntar den firade skalden, för att klaga med honom, och trösta honom. Besjung henne, er himmelska förklarade, och lef ibland de lefvande. Ack, alla böner voro förgäfves, Dante hade ej öra för sina vänners enträgna uppmaningar. Dag efter dag satt han nu som förut med tätt tillslutna fönster och med brinnande vaxljus, med stiftet i hand, tomma blad låg framför honom, hans ögon stirrade i mörkret, hans förtviflan var och förblef ljudlös och utan tårar. Han knappast åt och sof, hår och skägg syntes förvildadt, hans hela yttre vårdslösadt, hans hållning bruten, han hade, såsom Pisano berättade sina förtjusande väninnor,