Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 1

lyssnande till den unge och blyge skaldens glödande poemer. Förstulet höjde sig väl då Beatrices underbara ögon för att likt en stråle glida öfver till den älskades gestalt, öfver hans mörka och allvarliga anlete med siareblicken och den herrliga pannan; den unga tärnans hand, som hvilade tryckt mot hjertat darrade; musiken af hans ord blandade sig med springbrunnens plaskande och rosornas doft. Oh, huru tjusande klingade icke dessa verser: edra händer, min dyra Donna! Befaller jag min själ i skiljsmessans stund. Det var en afskedshelsning innan sångaren drog emot Aretinerne i slaget vid Campaltino och var behjelplig vid eröfrandet af fältet Caprona. Det var Primavera, som aftonen före hans afresa bringade honom en blomsterbukett, i hvilken ett papper med orden: välkommen åter, var doldt. För detta budskaps skull förlät han henne alla de små skälmstycken, som så ofta förjagat honom ur den älskades närhet och till och med kommo honom en dag, då den skälmska väninnan sökte förhindra hvarje samtal med hans själs herrskarinna, att förtviflad utbrista: