Göteborgsposten – 10 november 1868, sida 2

dast några och 30 år gammal — Från Utlandet. För några år sedar uppfördes i Paris en bitter sedekomedi, som väckte allmänt uppseende. Den hette Les faur bonhommes och döptes i sin svenska drägt till Så kallade hedersmän. Förtattaren gisslade här börsspelet, framträdande i moralisk ruttenhet. Denna pjes rinner oss i minnet vid åsynen af, huru Preussen gör affärer på den politiska börsen. Vi vilja ej tala om den slesvigska affären; densamma är tillräckligt väl känd och kan betecknas med hedersmannasatsen: man tar ifrån den svage, och då opinionens domstol fordrar dess å:erlemnande, vägrar man, emedan man ej vill utsätta sig för — att behöfva taga det ännu en gång. Det är något helt annat, eburu likväl en ny kraftyttring af den starkare gentemot den svagare. Våra läsare skola baxna, då de erfara, huru Preussen gör i politisk moral. Dess budget företer en brist om 5 å 6 mill. thaler på sista finansåret, om hvilken den ädle konung Wilhelm i sitt nyligen hållna trontal yttrat följande: Det har på grund af åtskilliga missgynnande omständigheters sammantröffande varit nödvändigt att i budgeten uppföra utomordentliga inkomster, för att kunna fullständigt betäcka statens utgifter, fastän dessa inskränkts så mycket som möjligt. IIandelssamsärdselns fortfarande stiltje och följderna af en ogynnsam skörd i fjor hafva gjort, att inkomsterna, som annars bruka stiga hvarje år, icke kunnat hålla jemna steg med den oundvikliga til ökningen i statens utgilter. Trontalet uttalar derpå den förhoppning, att landtdagen skall bifalla de förslag, som regeringen tänker framlägga för betäckande af denna brist. Nåväl, man skulle väl tro, att regeringen härmed afsåg en ny pålaga; men så är det icke. En dylik skulle väcka ond blod och dessutom visa det preussiska folket rätta halten af värdet i det segerrus, hvarmed man omtöcknat dess hjerta och hjerna vid Sadowa. Det fanns ett annat sätt, och ett beqvämare sätt att komma ur svårigheten. Konung Georg af Hannover, som funnit en fristad i Österrike, har haft nog mod att hos sig mottaga lojala hannoveranare och med dem beklaga det öde, som utan folkets frivilliga hörande öfvergått deras kära land. Han har djerfis bevara förbindelsen med trogna f. d. undersåter, ja, han har vågat underhålla en del hannoveransk militär, som förbjudits att återvända till Preussen, om den icke ställde sig under dettas fanor, men icke velat så dagtinga med sitt samvete. Det finnes en kurfurste af Hessen-Kassel, som beröfvats sitt land af det öfvermäktiga Preussen och bok stafligen internerats på än det slottet och än det. Den stackars kurtursten har i längden funnit sig häraf generad, hvilket icke heller varit underligt, och har gifvit luft åt sin barm i en broschyr, som han skickat till sina vänner. Dessa himmelsskriande brott af de båda detroniserade furstarne voro en förträfflig förevänning för preussiska regeringen. Denna hade just en statsbrist att betäcka, de båda furstarne voro rika karlar och hade en del fastigheter. Man kunde ju taga dem under förevänning att vilja straffa deras rebelliska oförsynthet och med dessa Åutomordentliga inkomster betäcka bristen. Sagdt, och den preussiske finansministern har redan framlagt förslag om konfiskeringen, hvilken naturligtvis skall vinna landtdagens bifall, ty vi minnas icke, att historien någonstädes visar det Preussen afstått från att tillegna sig en annans tillhörighet, när det ostraffadt så kunnat. Det är på detta sätt Preussen utöfvar sitt stormaktskall. Kan man väl undra öfver, att det icke blir lugn i Europa, då man ser, hur elastiskt samvetet är hos sjelfva den nation, som så gerna talar om sin civiliserade sändning, sin stora mission? Fastän gifvande en tillfällig vinst, är handlingen för öfrigt opolitisk, ty den, om möjligt, ännu mera försvagar tron på Preussens heder och löftesfasthet. Men vi lemna detta exempel på den tyska industrieus, h. e. den preussiska, utveckling, och kasta en blick på det temligen späada förhållandet mellan Österrike och Preussen, hvars djup genom v. Beusts tal riktigt blottats. Om detta tal yttrar den officiösa preussiska organen 2eidl. Korresp. följande mystiska ord: Det bästa, vi kunna göra, är onekligen att alls icke bry oss om allt, hvad det kan falla baron Beust in att säga. Men om han icke upphör med sina utgjutelser, är det endast allttör säkert, att den dag kan komma, då vi bli nödsakade att gifva honom ett di