Göteborgsposten – 10 november 1868, sida 1

Vi gråäsde en graf vid sidan af landsvägen och i den begrofvo vi stackars Jem Whately, alldenstund kristen begrafning förnekas kättaren i detta upplysta land. Vi förbundo hans kamrats sår och vidtogo de anordningar som stodo i vår förmåga med padronen, hvarefter vi begåfvo oss i väg för att supera i Esparsa. — Man påstår att banken vunnit omkring tjugofem guldhögar, anmärkte Paisley der han satt öfver sin aftonpipa. Tre män stendöda och tre farligt eller dödligt sårade. Det gör något mer än tjugo pund stycket för lifvet och tio pund för ett svårt sår. Det är ungefar det gångbara priset, tror jag. — Det är inte opris efter förhållandena här, sade jag; det värsta är att ingen fick betalning. Den glade gamle bankören smög sig bort under det striden pågick. Stackars Jem! jag har aldrig tyckt mycket om sportsmen, men det är ett eländigt slut på lifvet att dö i en landsvägsstrid och begrafvas i ett dike. Jag har aldrig hört att Jem Whately fått ett mera sympatetiskt liktal. SLUT.