Göteborgsposten – 9 november 1868, sida 1

Men det kan å andra sidan invändas att det taggigaste species af amerikansk bambu ej ar det mest passande materin för en häckrad, hvilken man hvarje ög k af förbikörande vagnar tvingas flytta å2 intill; när bambu begagnas för sådant ändamål i Kina och Ostindien är det alltid ett dike emellan. Men sådan är vägen och jag upprepar att ingenting liknande den finnes mellan Chiapas och Panama. Den är hvarken en bäck, ett bråddjup, en dypöl eller kanten af en klippvägg, som de vanliga vägarne i CeniralAmerika äro. Den är bred och jemn utom hvad rötterna beträffar; två fot djupt ligger visserligen dammet, men det betydde föga för oss efter våra mödosamma tåg fram och tillbaka från ett guldtält till ett annat. Vi färdades derföre glädtigt framåt mot Esparsa i skuggan af lummiga träd och mellan häckar af bambu. Som jag var mycket bättre beriden än mina kamrater, banade jag mig väg mellan hopen af oxkärror, ryttare och larmande barn med en hastighet hvaraf de ej voro mäktiga, och mot solnedgången, när oxhandlarne ökade af sina oxar i långa rader vid vägkanten, befann jag mig alldeles ensam. Jag hade en lång brant kulle att passera innan jag uppnådde Esparsa. Tropikernas korta skymning bredde sig nu ned öfver