Göteborgsposten – 5 november 1868, sida 1

kommit tillbaka och du har ej ett ord att säga honom. År du trumpen eller är du sömnig ? — Oh! fråga mig ej, svarade den olyckliga qvinnan. Tala ej till mig. Jag har ingenting att säga. — Men du skall säga någonting, om jag vill det, svarade han i afgörande ton i det han tog plats midtemot henne. Se på mig nu; du har alltid varit svår att handskas med i gamla tider och prestens disciplin har naturligtvis ej gjort dig bättre. Men hvad som gick an med honom går ej an med mig, förstår du. Du känner mig, och jag säger dig en gång för alla att detta ej går an. Du kan sladdra bra nog om du vill, och jag befaller dig att tala med mig nu. Tala derföre om allt hvad som händt under den tid jag varit borta. — Oh, nej — nej, ej det! utropade hon i en ton af smärta. — Men jag befaller det. — Jag kan ej. Robert Nelsons ansigte mörknade. Han drog fram en dagg ur fickan. — Kommer du ihåg den här? frågade han. Du skall få smaka den ännu en gång, min sköna, om du ej rättar dig efter mina befallningar. Kom och sitt på mitt knä.