Göteborgsposten – 5 november 1868, sida 1

Ouppbörligt drog han henne framåt utan ett ord af tröst eller medlidande. Hon anstrangde sig till det yttersta för att hinna med, men lyfte ej ögonen mot det ansigte som hon kände oupphörligt vara riktadt mot henne. Hon frågade ej en enda gång hvart han förde henne. De passerade förbi den ena droskstationen efter den andra, men Robert Nelson erbjöd henne ej att taga plats i ett åkdon och hon vågade ej föreslå något sådant. De kunde ha gått till verldens ända tillsammans, utan att hon skulle brytt sig om att göra en fråga, eller framställa en önskan. Hon kunde blott tänka på två saker — hennes saknad af det förflutna och hennes fruktan för framtiden. , Sedan de gått, såsom det förekom Margaret, flera mil genom mörka gator och öfver slippriga stenläggningar, vände Robert Nelson utan att släppa efter sitt tag i hennes arm in på en annan riktning och snart befunno de sig inne på en jernvägsstation. Der sprungo passagerare fram och tillbaka, klockor ringde och allt tillkännagaf att ett tåg skulle atgå. En minut derefter befann hon sig i en jernvägskup med Robert Nelson till sitt enda sällskap, under det tåget ilade fram ölver ett mörkt och för henne okändt land