Göteborgsposten – 4 november 1868, sida 1

tagit er så snart jag vändt ryggen till. Det var ett gement streck, och om jag kan komma åt honom för det skall jag göra det. Under tiden vill jag taga tillbaka hvad som tillhör mig. — John! John! yttrade hon i en låg förtviflad ton, liksom hon uppmanat honom att förneka den andres ord. — Det är blott alltför sannt min älskade, vi måste skiljas. O! Margareta! jag ville gifva allt hvad jag äger, utom mitt hopp på framtiden, sade han med en högtidlig blick i sitt sorgsna öga, för att kunna göra ogjordt hvad vi ha gjort; men detta är omöjligt. Vi felade af okunnighet och vår synd är oss redan förlåten. Men att skiljas, Margareta, är värre än döden. — Ack rädda mig John, låt honom ej taga mig bort; jag kan icke gå. — Huru skall jag kunna rädda dig, älskade ? svarade han ömt. Du är min hustru, Margareta, och jag skall alltid betrakta dig som min hustru, men jag har ingen rätt öfver dig, ochgåfve äfven Robert Nelson upp sina anspråk, måste vi äfven hädanefter bli ingenting för hvarandra. — Ingenting! upprepade hon i ett utbrott af vild förtviflan. Ingenting — då detta