Göteborgsposten – 4 november 1868, sida 1

binder oss, tillade hon i det hon höll fram sitt sofvande barn. John Hartley betraktade det ett ögonblick, vände sig derefter med en snyftning bort och gömde sitt ansigte i sina händer. — Nu, Meg, utropade Robert Nelson i det han häftigt lade sin hand på hennes arm och förde sitt fula skäggiga ansigte i farlig närhet med hennes eget — nu Meg, måste allt det här pratet taga slut och du får göra dig i ordning att följa mig. Mitt tålamod är tillräckligt pröfvadt. Det kan vara nog för mig att finna dig ha varit en annan mans hustru under min frånvaro, utan att jag behöfver stå och höra på ert fördömda pjoller. Gå upp och lägg sakerna i ordning. Hör du hvad jag säger? Inom en halftimma måste jag vara på väg igen. — Men utan mig, svarade hon trotsigt. Jag kan ej gå med er. Jag vill ej gå med er! Ni föraktade och misshandlade mig då jag var er hustru, sedan berättade man att ni var död, jag gifte mig med en annan, och om jag ej är hans hustru är jag ej någons. Jag går ej med er. Ingen makt på jorden skall tvinga mig dertill. Den hemkomne sjömannens bronsfärgade ansigte blef ännu mörkare under inflytandet af bans växande vrede.