Göteborgsposten – 3 november 1868, sida 1

vår båt, och i det den passerade under i stillet för öfver gaf den bräckliga farkosten en stöt som sände den, ridande på vågens skummiga rygg, ännu en gång i smult vatten. För ett par timmar, kanhända, skulle vi knappt kunna tala om vår befrielse utan tårar, och under ett par dagar eller veckor, allt enligt vår karakter, skulle hvarje häntydan på den fara vi så oväntadt undsluppit framkalla uttryck -af djupaste tacksamhet. Nåväl! hvad sedan? Den höga vågen var långt utom synhåll; vi hade nästan förgätit huru den såg ut då den var oss så nära; intresset för ämnet slappades och vi började knota derföre att vädret ej var fullt gynnsamt för vårt fiske, eller derföre att vi emellanåt drogo upp sjögräs i stället för fisk i våra nät! Meg Hartley var hvarken bättre eller sämre än mängden af sina likar. Det finnes blott få af oss som förstå att se detta lifvet från dess fördelaktigaste sida, som förstå att tramdraga den sötma, som hvarje phas deraf till en viss grad innehåller och bortkasta det bittra. Hon behöfde en lektion i sörnöjsamhet och en ganska sträng sådan var i beredskap åt henne. Hon hade knappt märkt att hon grät, då ljudet af ett barns qvidande kom allt när