Göteborgsposten – 3 november 1868, sida 1

Sedan flickan från Nationalskolan aprungit uppoch nedför trappan tre eller fyra gånger för att hemta de olika behören till anrättningen, hade hon slutligen fått den i ordning, hvarefter hon frågade sin matmor om hon skulle tända gasen, göra upp eld eller taga tillbaka barnet, hvilka tre srågor Meg Hartley besvarade med ett trumpet nej. Hon tillsade flickan gå ned i köket och bli qvar der tills man ropade henne. Dörren slogs igen, den tungfotade tjensteflickan var på väg till lägre regioner och den missnöjda hustrun var lemnad ensam — oberäknadt barnet som låg vid hennes bröst — åt sina funderingar i mörkret. Huru länge hon satt qvar sålunda kunde hon aldrig säga, ty den händelse hvarigenom hennes betraktelser blefve afbrutna var så förfärande, att all beräkning af tiden försvann ur hennes medvetande. Det kunde ha varit sekunder, minuter eller timmar som hon satt nedlutad på spiselkanten med lilla Daisy slumrande i sina armar; men då hon härnäst kom till medvetande var det tillfölje af hennes mans fotsteg i förstugan. Hans fotsteg var det utan allt tvifvel, och likväl voro de ej hans vanliga. Det fanns ingenting som angat trötthet i denna snabba bråskande gång, och om han hade tagit af sig sin öfverrock måste