Göteborgsposten – 2 november 1868, sida 2

Ilartley ej lycklig — hon var tillochmed missnöjd. Hon hade ej förgätit sina första pröfningar; de hade varit alltför stora för att kunna glömmas ; men hon hade upphört att darra vid mirnet af dem. PFoon behöfde ej vidare frukta att de skulle återkomma, derföre blef erinringen af dem, mindre smärtsam under årens lopp och hon lät i stället det närvarandes lumpna bek ymmer plåga sig. Under det hennes vackra ögon blickade mot elden och en suck då och då undslapp hennes bröst kom ingen tanke, ej ens den afr lägnaste, på Robert Nelson och det förflutna att stäfja hennes otacksamhet. Sjömän, hastig död och ruskiga dockor hade ej ringaste del i hennes tankar. Hon tänkte på John Hartley och den stora olyckan af att vara fattig och eländet af att bo i Soho i stället. Huru uselt — huru intresselöst — huru enformigt var ej hennes lif i denna förskräckliga stadsdel; den ena dagen var alldeles lik den andra, och hvarje dag var en börda. Hon tänkte på sina egna bomullsklädningar och på sin mans slitna rock, på huru hva.renda morgon, antingen vädret var vackert eller fult, John IIartley fick gå ut att sköta sitt kall i de smutsigaste och osundaste kyf