Göteborgsposten – 2 november 1868, sida 2

ar har 1 landet undanröjdt. Från Utlandet. i Kurserna gå upp och börserna börja att visa tecken till återvaknande litaktighet. Man hängifver sig åt fredliga förhoppningar, och man bör ha skäl dertill. Europa längtar efter fred; folken vilja icke kriget, och de maktegande måste förr eller senare böja sig för denna vilja, som dock till slut är den bjudande. En drottning Isabellas öde bör vara en varning för de krönta hufvuden och mana dem, att icke betrakta folken såsom rodockor för furstliga nycker. Under denna fredliga stämning skall man väl icke fästa mycket afseende vid en och annan grimas från Ryssland, som gjort sig politiskt kapital uti schismerna mellan de andra europeiska staterna och för hvilket en fredlig stämnings ätervaknande är allt annat än behagligt, emedan det lätt kan omintetgöra alliansen eller tron på alliansen mellan Ryssland och Preussen. Såsom en dylik grimas och ingenting annat betrakta vi en artikel i den under furst Gortschakoffs egna auspicier utkommande Journal de Petersbourg. Densamma, som har till titel Krig eller Fred?, påpekar möjligheten af, att freden kan, i trots af allt, upprätthållas, men slutar med följande refräng, snarlig en knuten kosacknäfve mot Frankrike eller det franska kejsardömet: Om en kamp skulle uppstå meilan Frankrike och Preussen, skulle Frankrike, om det segrade, öfverskrida Rhen, och om det finge storhertigdömet Posen till att göra uppror, skulle resningen äfven sprida sig till Polen. Då måste den ryska hären med våld gripa in, för att upprätthålla ordningen; då skulle den ryska nationalå rörelsen utbreda sig snabbt och kraftigt. Den dag, på hvilken de franska örnarne ryckte segerrikt fram i Tyskland, skulls minnet af det första kajsardömet vakna med förnyad styrka. Det måste kännas törödmjukands för Tyskland att sålunda erinras om dess solida) ; riska gemenskap med Ryssland i afseende på Polen — denna skamfläck i nutidens historia! En annan grimas, och nästan vederstyggligare, emedan den göres af ett sig s. k. liberalt blad, är soljande artikel i berlinertidn, hvilken äfven är riktad mot Napoleon II. vi anföra den såsom ett bevis på don efred iga andan hos en del preussare, hvilka ef.ie.y Sadowa blifvit yra i mössan. Artikelr. nar till öfverskrift: Från Gascogne, och, lyder sålunda: I gascognarnes land, i Windbeudeljar te di Biarritz. Den Lajupe tankaren, rom A är 1866 öfver de stora staterea, har under denna säsong sysselsatt sig med de små OC) svaga. Han stod alldeles ensam; han nedlät sig do rfor till art underhandla med Belgien och räcka S panien handen. Men den spanska hären jagade bori drottr.ing Isabella, istället för att gå till Rom. Kejsarinnan grät vid tanken på sin lille son, Och -papppa höll för denne en vacker föreläsning om, att su reräner gå i landsflykt, då de regera emot tidgandan. Det fanns i hela Europa blott en man, sora icke förutsett den spanska revolutionen, och det var Napoleon III. För att hemta sig litet efter sin förskräckelse bö. Ja de ban rita kartor. Sjelfherrskare borde helbro bär a sig klokt åt och se sig väl omkring, än att SYS sla med Pensel och blyerts, då afslöto de icke allia ter med Isahellor, hvilka bli bortjagade; men ja ora den franske kejsarens statsmannablick sloc desto större lust får han till att rita på pa Dar, A 1 3 Ä På PAPP ret. Det är andra gängen i år, man får bevis på, I tror sig kunna uträtta något genom ska ått han tror stig. verier. För en tid sedan skref han en broschyr . : : rLV om den napoleonslta dynastiens ätkomstratt till 77 — lIdet öfver Frankrike. Nu skall det franska solkes ; isar 207 undervisas om, att k jsaren handlade vigt och kie . a , . ; 66, men att saken åfven har en annar åt år 1866, för en k ; a Bidat Det sattes således blott År ort tid sa an en hämsko för det bonapartiska oväs odet kentenot Tyskland ... I Tuileriecna vet fer Pang såsom afgjordt fredlig. Utlandet beunhen SnATr ar e den sällsynta långmodighet och sjellbersknan7å, hvarmed vi år ut och år in, den ena dagen efto den andra finna oss i de otillbörligaste utmaning ar från bonapartisk sida. Vi okulle i sanuing icke kunna visa ett sådant tålamod, om icke usejbeten i detta öfvermod, som är så långt skildt från verl lig sjelskänsla och slingrar sig genom lögner och mo isägelser, ingäfve oss medlidande och ringaktning. — — 41144441. — han maa alla Ahn Ad