Göteborgsposten – 31 oktober 1868, sida 1

lefnadsstigen för Evas täcka döttrar. Vare sig att man ville uttrycka sin vördnad för en älskad moder eller (rik) tant, att man ville tolka en ännu varmare känsla för föremålet eller helt enkelt kasta en bukett åt en högt uppburen konstnärinna på scenen — eller hästryggen, allt nog, i de flesta fall fick man nog springa sig trött och förderfvad innan man lyckades få i hop en skaplig bukett, isynnerhet sedan höststormarne och nattfrosterna gått härjande fram öfver Floras blomstergårdar utomhus. Annat slag i våra dagar. Från hrr II. P. Beyers, S. Lund-Leibergs, C. P. Langes och Trädgårdsföreningens välförsedda växthus utgå nu dagligen till i allmänhet moderata priser buketter, hvilka i rikedom och smak täfla med hvarandra, och i hjertat af staden, i Levivuska huset vid Ö. Hamngatan står hr G. F. Andersson färdig att efter en halftimmas förlopp presentera er en miniatyreller en jättebukett, alltefter er egen råd och lägenhet, från 75 öre till 5 rdr och deröfver, men alltid nätt och elegant ihopkommen. För tyrckfel ansvaras, stod med tydliga bokstäfver att läsa på första sidan af en för öfrigt omsorgsfullt utarbetad, redigt uppställd och tillförlitlig handbok öfver mått, mål och vigt. Detta var ett förargligt tryckfel, hvilket dock, som sagdt, lyckligtvis icke inverkade på sjelfva arbetets förtjenstfullhet. Tryckfel höra för öfrigt, det veta vi ju alla, af lätt insedda orsaker icke till sällsyntheterna hos den afdelning af den svenska litteraturen, som de dagliga tidningarne upptaga. För dem återstår dock alltid möjligheten att i följande numret kunna rätta felet eller felea, hvilka i allmänhet ej heller kunna inverka på artikelns eller notisens förtjenstfullhet. Värre är om författaren till ett vetenskapligt verk råkar ut för ett tryckfelsmissöde af så förtretlig art, som det Jules Clareti omförmäler i franska tidskriften YIllustration. En författare, en ryktbar läkare som nyligen fullbordat ett verk öfver Vansinnet, hade afslutat detsamma med några längre citater ur ett och annat arbete och fann, då han genomläste slutkorrekturet till detsamma, att dessa ställen icke försetts med citationstecken. Han gjorde derföre ett klammer om citaterna och skref i kanten af korrekturet som avis åt sättaren: Pour finir, il faut guillemeter tous les alincas (Hvarje ny rad torde till slut förses med citationstecken) och med den glada känslan af att lyckligen ha afslutat sitt verk aflemnade han korrekturet till tryckning. Arbetet blir färdigtryckt, häftadt och kommer innan kort i bokhandeln, men man tänke sig den olycklige försattarens fasa, då han i slutet af boken får läsa följande förskräckliga rader: Pour finir, il saut quillotiner tous les alicnes (Till slut hugge man hufvudet af alla förryckta). Man hade uppfattat hans ändring i korrekturet som ett tillägg till manuskriptet och sålunda försett det utomordentligt lärda arbetet med ofvanstående blodtörstiga finis coronat opus.