Göteborgsposten – 30 oktober 1868, sida 1

de till en missionär, hvilken sökte vinna honom öfver till den kristna tron, blef icke ringa öfverraskad då den senare framhöll för honom lämpligheten att rätta sina handlingar efter sina ord och mottaga dopet. Jag, yttrade kinesen alldeles förbluffad; hvad har jag att göra dermed? Min affär är att sälja the, hur kan man be mig att välja mellan Kristus och Konfucius? Det ser ut som om politiken i Spanien lika litet anginge någon som religionen gör i Kina. Ännn i detta ögonblick har ingen någon bestämd åsigt om hvem den näste konungen bör blifva. Nationen skall afgöra det! Det tyckes icke falla någon, icke ens Prim eller Olozaga, i ögonen att troligen ingen af de 16 millioner atomer hvilka kallas Ynationen har bättre begrepp i den vägen än de öfriga. För dem som äro vana vid att följa med politiska rörelser och hvilka känna att de utgöra en integrerande del j sitt folks stora lif, synes det omöjligt att motsatsen skulle vara fallet i Spanien. Så är det likväl; poliken är ingen mans affär här utom deras, hvilka göra den alltför mycket till sin affär. Politiken i Spanien är, som religionen i Kina, i händerna på ett presterskap, en kast. Det vanliga folket betraktar politiken som en trossak eller en nödvändighet, väl icke alldeles utan att närmare undersöka den, men utan att blanda sig i den. Det är otvifvelaktigt att drottning Isabella för en månad sedan hade precist lika få vänner och lika många fiender som hon nu har. Och likväl, hade ej flottan och en del af armeen varit, skulle hon måhända sutit på sin thron i dag likaväl som hon satt der i går; med tillhjelp af en del af armen och flottan skulle hon åter kunna sitta der i morgon. De framgångsrika soldater, hvilka i regeln äro ledare för de olika partierna, representera intet annat än deras eget sjelfviska förstorande och deras anhängare följa dem blott för act erhålla någon af de godbitar som deras chefer behaga utdela, säger en auktoritet som före den sista revolutionen yttrade sig om Sdanien. Så länge detta var Spaniens tillstånd var det lätt att förklara folkets apati och fullkomliga politiska död. Narvaez eller ODonnell— det fanns icke ringaste val mellan dessa begge. Låt dem kämpa ut sin egen strid: segraren skall välkomnas af nationen innan den vet hvem han är. Är detta förändradt nn, eller skall det snart bli annorlunda? Jag tror ej att den stora massan af folket hittills blifvit väckt ur den vanliga passiva hällningen. Jag tror ej att hela rörelsen ännu är något annat än en ofantlig rusning efter Ågodbitar. Den mildhjertade Serrano och äfven den mera allvarlige och samvetsgranna Prim hafva hittills icke gjort annat än kastat afskrap i gapet på denna hungriga patriotiom, hvilken dag och natt glässt omkring dem. De ha befordrat hvarenda officer i asmten, de ha till mången Barataria utsändt guvernörer, hvilka icke ens ba Sancho Panzas förtjenst af trohet mot den sak de tjena. Jag tror verkligen ej att provisoriska regeringen kunnat hjelpa det Hungrig patriotism vill ej veta af något afslag. Man skulle se huru hvarje person, i hvars händer statens gåfvor anses ligga, belägras af tjenstejägare på sitt kontor, vid sitt middagsbord och tillochmed i sin säng. Utan ett bjerta af ek och hufvud af jern, kan man ej motstå dessa ständiga anlopp af parasiter. Narvaez kynde göra det, emedan han, då så bebodes, skjöt ihjel dem som ban icke kunde på annat sätt tillfredsställa. Jag fruktar att det är tjenstejagt, som utgör början och slutet af spansk politik. Det är blott tvenne stora partier här i landet, de som icke fått tjenster och vilja ha, samt de, hvilka ha fått sådana och vilja behålla dem. De många, som ej önska eller ej ha hopp om någon statens tjenst, sitta på parketten, i raderna och på galleriet, färdiga att applådera, eller, då de våga det, uthvissla det skådespel, de se utföras på skådebanan. Hela antilet personer, som år 1856 användes i centralregeringens tjenst var 22,362 personer, och det belopp som utbetalades till dem var omkr, 28 mill. rdr. De som stodo i de provinciala och municipala styrelsernas tjenst voro till antalet 67,669 och erhöllo i löner tillsammans omkr. 18 mill rdr. Dessa summor omfatta icke åtskilliga tjenster, som sedermera blifvit inrättade, såsom kungliga rådet, statistiska kommissionen o. s. v. Då dessutom antalet empleados sedan nämnde tid tillvuxit, gå vi ej för långt, om vi i brist på bättre uppgifter, beräkna centralregeringens tjenstemän till 23,500, med en sammanlagd löneinkomst af 30 mill rdr. Hela beloppet af empleados både i centralregeringens och provinsstyrelsernas tjenst, skulle, ifall ingen förökning i provinseroa egt rum, bii 140,514 personer. Dessa funktionärer, höga och låga, tillika med armåen och flottan, utgjorde år 1858 spanska nationen. De öfriga 16 millionerna voro ej af den ringaste betydelse. De hade intet att vinna af revolutioner, intresserade sig litet eller intet för dem och hade bestämdt ingen del i den. Kan det vara något tvifvel om att allt detta onda inom Spanien, hvaröfver man klagat, alltjemt vuxit till under de sista tio eller tolf åren och att det skall äunu mera ökas genom de omedelbara resultaterna af den förändring vi nu bevittna? Juntan i Madrid har redan blifvit upplöst, men de flesta af