Göteborgsposten – 28 oktober 1868, sida 2

låta sig öfverraskas; hon håller städse god ut. kik på Preussen. Afven Ja France yttrar i samma angelägenhet: Frankrike önskar icke utvidga sig, och verldsfreden är derför betryggad; men om nya äregiriga sträfvanden skulle uppritva frågor, som diplomatien sökt att under loppet af tvenne år utjemna, så står det icke till ansvar för följderna; ty det känner sig tillräckligt starkt genom sin militära organisation för att vid eventuela förvecklingar kunna kasta sitt inflytande och sitt svärd i vågskålen-Af detta framgår med temlig bestämdhet, att franska regeringen icke skall godvilligt tillåta Preussen på något sätt utvidga sig, utom sitt genom pragerfreden bestämda område, och att det skall, om Preussen det oaktadt öfverskrider dessa gränser eller icke uppfyller deri innehållna bestämmelser, när det finner tiden inne och sina intressen så fordra, utöfva sin oemotståndliga tryckning. Märkligt är äfven i samband härmed den underrättelse, som vårt dagstelegram meddelar, i det att det återgifver följande uppgift i gårdagens nummer af wienertidningen Presse: Under gårdagens förhandlingar i försvarsutskottet påpekade v. Beust i ett betydelsefullt tal nödvändigheten af, att Österrikes krigsstyrka ökas till 800,000 man. Utskottsmedlommarne förbundo sig att hemlighålla talet, men deu omständigheten, att nämnde starkt angripna numerär antogs med stor majoritet, ådagalägger vigten af Beusts tal. Den europeiska politiken rör sig således fortfarande inom samma cirkel: pragerfreden. Preussen får icke öfverskrida Main; Preussen skall återlemna Nordslesvig. — Så länge Preussen icke visar sig hugadt att uppfylla någondera af dessa bestämmelser, skall freden icke heller vara betryggad, utan affärslösheten fortfara. Det är beklagligt, att så är; men så är det. Orsaken ligger vid Spree och icke vid Seinen. Det är med en känsla af belåtenhet man vänder sig från denna åskdigra atmosfer till den lugna trihetsutvecklingen i Spanien, som sannerligen uppvaknat till morgon och ljus från en dyster natt. För föga mer än fyra månader sedan, skrifver en korresp. i Times, d. v. 8. ända till d. 2 sjstl. Juni, tilläts presterlig och verldslig undervisning arbeta vid sidan af hvarandra; men genom den lag, som där detta datum, försattes skolmästarne utom sysselsättning och presterna erhöllo monopol i utbredningen af kunskaper eller okunnighet. Spanien förlorades under denna sorgliga tid så helt och hållet ur sigte, att tå personer i England känna djupet af det mörker, som den bedårade drottning Isabella höll på att införa. Med ett enda penndrag upphäfde hon normalskolor, satte all primär undervisning under presterligt öfverinseende och kontroll samt undertryckte skolorna uti alla byar och församlingar med mindre än 500 innevånare, öfverlemnande barnaundervisningen i dessa små distrikter till sockenpresten allena. Jesuiterna, som förvisats genom lagen, kröpo småningom in igen, till en början under olika förklädnader, såsom S:t Vincent de Pauls bröder, Liguorister etc., slutligen i sina egna långa rockar och bredskyggiga hattar, samt inkräktade de högsta grenarne af universitetsundervisningen, under det andra bröder af de kristna skolorna kastade sig öfver de mindre , skolorna och inexercerade den yngre delen af det uppväxande slägtet. Det var således hög tid, att revolutionen kom och skingrade hela detta svarta mörker.