Göteborgsposten – 28 oktober 1868, sida 2

de tyska förbundsstaterna, och jemte dem Holland och Belgien, hvilka genom Luxembourg voro anknutna vid Förbundet, äro målade med högröd färg, och man ser här Tyskland på höjdpunkten af sin makt. Frankrike tager sig blott ut som en liten fläck, hvilken nästan alls icke träder fram och hotas med att bli uppslukad af den röda färgen. Den andra kartan som är daterad 1862, visar de förändringar, som under den förflutna tiden inträdt, till en del i följd af Julirevolutionen. Den tredje kartan går tillbaka till slaget vid Sadowa, och den fjerde skildrar Europa ett år derefter. Fastän det icke är någon framtidskarta, franska regeringen låtit utarbeta, måste den likväl väcka ett visst obehag i Berlin. Frankrike och Preussen äro neml, som bekant, oense om, hvilken organisation Tyskland erhållit genom pragerfreden, och det är en naturlig sak, att det är den franska uppfattningen, som finnes uttryckt på kartan och visar den nu bestående ställningen. Mainlinien, som enligt preussarnes mening är en saga blott, framstår på kartan såsom en mycket allvarlig gräns, och de sydtyska staterna ha erhållit en från det nordtyska förbundets alldeles afvikande tärg, likasom Österrikes tyska provinser. Med andra ord, Rouhers förklaring, att Tyskland blifvit genom pragerfreden deladt i tvenne fullständigt afsöndrade stycken, har lagts till grund för utarbetandet af kartan öfver det bestående, fastän Bismarck genom offentliggörandet af de oftoch defensiva alliansföredragen med de sydtyska staterna skulle lära franska regeringen, att någon Mainlinie icke existerade. Vi ha icke sett någon uppgift om, huru Slesvig är på nämnde karta färgadt. Eftersom Holstein och Sydslesvig enligt pragerfreden tillhöra nordtyska förbundet, vill det synas som att Slesvig måtte vara medtaget, och i så fall ligger det nära att antaga, det en olika färg antyder tillvaron af pragerfredens art. V om Nordslesvig. Man skulle då kunna härigenom tå en intressant upplysning om den franska regeringens uppfattning af gränsfrågan. I de berättelser om kartan, hvilka vi sett, talas det emellertid alls icke om det tyska förbundets nordgräns. I de tyska kretsarne kallas naturligtvis kartan ett machverk, som ej förtjenar någon uppmärksamhet; men att så icke är, framgår af det allvar, hvarmed Constitutionnel om henne yttrar: Flera tidningar sysselsätta sig med en karta öfver en del af Europa, hvilken skall ha utgifvits på kejsarens befallning, och de ha mycket brådt med att häraf draga allehanda slutsatser. Det är tillräckligt att kasta en blick på denna karta, för att komma på det rena med, att man vid hennes utarbetande alls icke tänkt på någon politisk ombildning af Europa. Hon anger Frankrikes strategiska ställning gentemot sina grannar under trenne olika tidpunkter, och hon bevisar, att denna ställning icke försämrats genom de fordringar, som på sista tiden visat sig å andra sidan om Rhen, utan att Frankrike tvärtom nu kan röra sig friare och med större frihet välja sina allierade. Det ofliciösa bladet Pays innehåller i sammanhang härmed en märklig uppsats, hvilken nogsamt kan betraktas som ett slags devis under taflan eller kartan, och säger: Frankrike har lojalt erkänt detta tillstånd, och det har alltsedan freden i Prag icke begärt något annat, än uppfyllandet af dess bestämmelse. I trots af denna fredliga politik, måste det emellertid ständigt stå med geväret i handen och passa på Preussen, derför att detta vid hvarje tillfälle visar, att det arbetar på fördragets kullkastande. Hade Preussen visat samma lojalitet som Frankrike, skulle freden i Europa vara fullkomligt betryggad, och den allmänna meningen uti båda länderna skulle icke haft minsta skäl att oroa sig. Preussen har i pragerfreden ålagts att respektera Mainlinien, söder om hvilken skall finnas ett sjelfständigt, oafhängigt förbund, och att lemna Nordslesvig tillbaka till Danmark. Hela verlden är nn vittne till, att Preussen icke uppfyller art. V. och att det ständigt försöker kullkasta art. IV, hvilken gjort Main till det nordtyska förbundets gräns. På grund häraf har det icke varit möjligt för Europa att komma till ro efter Sadowa, och Preussen gör icke allenast intet, för att återställa förtroendet till freden, utan ökar tvärtom städse misstroendet. Under de förhandlingar, som nyligen förts angående de sydtyska fästningarne, har det sålunda gjort nya försök att skaffa sig fast fot söder om Main. Den osäkerhet, öfver hvilken man klagar, består derför fortfarande; men felet ligger icke hos Frankrike, som lojalt och ovilkorligt erkänt pragerfreden. Det är Preussen, som håller Europa i oro genom sin tvetydiga politik och brist på ärlighet. Det är lätt att se, hvilkendera af de båda makterna, som intager den gynnsammaste och hederligaste ställningen, och den allmänna meningen bör derför lugna sig. Frankrikes tryckning skall vara oemot1t1t?pO-iufe