Göteborgsposten – 28 oktober 1868, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 26 Oktober. Den svenska vetenskapens Nestor?, hvars plötsliga bortgång så djupt smärtade alla som personligen lärt känna honom eller som förmådde uppskatta hvad han verkat under en lång lefnad, hvilar sedan i Lördags på Solna kyrkogård, der äfven stoftet af Choreus, Crusell och Berzelius förvaras. Ytterst sällan inträffar det, att då någon aflider vid fyllda två och sjutio år, om honom allmänt säges: han gick för tidigt bort. Men så säger man, och med fullt berättigande, om frih. v. Beskow, hvars hela hf var ett sortsatt arbete, men icke afslutadt då dödsegeln kom. Ännu den dag, som blef hans sista, tillbringades den vanliga tiden vid skrifbordet. Ännu några dagar förut sågs han vid den vanliga tiden långsamt vandra på Skeppsbron, helsande lika förbindligt som alltid på vänner och bekanta. Förklaringen huru det var möjligt, att den vördnadsvärde veteranens litterära produktionsförmåga icke slappades med åren, bör sökas i det ytterst regelmässiga och strängt afmätta lefnadssätt, som han städse iakttog. Hans tid var så väl indelad, hans arbetsordning så-noggrannt uppgjord, att han derigenom, för att begagna ett yttrande af Humboldt, sördubblade tiden. Det är otvifvelaktigt, att just denna regelmässighet i allt fördröjde utvecklingen af det hjertlidande, som i flera år besvärade honom, och som stundom beröfvade honom sömnen. Att han led af ett orgariskt sel i hjertat, visste han, och han reflekterade deröfver ofta. Till den som skrifver dessa rader yttrade han en dag förliden sommar under den vanliga promenaden på Skeppsbron: edet är naturligt, att det hemlighetsfulla organ, som anatomerna kalla hjerta, skall tillskynda oss den största gmärtan då vi äro unga och då vi blifva gamla, men denna smärta är under dessa perioder lika skiljaktig till sin form, som till gin orsak. Under sina dagliga vandringar ville han gerna samtala med någon, och jag kan ej erinra mig någon, hvars samtal var på en gång angenämare och lärorikare. Han var den fulländade gentlemannen, det erkännes af alla. Ingen af hans många minnestecknare har om honom sagt för mycket; men hvad som icke vidrörts, var hans stora välgörenhet. Aldrig vädjades förgäfves till hans hjelpsamhst för verkligt behöfvande. Inträffade någon stor olycka, som med penningar kunde lindras, så kunde man vara viss om, att bland de första signaturerna på den gåfvolista, som blifvit framlagd på Dagligt Allehanda-kontoret, finna B. v. B., och det belopp som dervid tecknades var vanligen ett af de största. Jag yttrade att frih. v. Beskow bortgick för tidigt. Det är en oersättlig förlust, att han icke fick fulldorda sitt stora verk öfver Gustaf III. Må vara att detta verk var en panegyrik öfver snillekonungen, men det grundades på urkunder af stort historiskt värde, och om än frih. v. B. beundrade Gustaf III, så lade han dock oförbehållsamt i dagen skäjen för denna beundran. Hans önskan var,