Göteborgsposten – 26 oktober 1868, sida 2

Den verklige Napoleon är en vänlig, god, tålig och förståndig, men framför allt indifferent man. Han tycker ej om, att man plågar honom för mycket med de offentliga angelägenheterna. Han införde reformerna af d. 19 Januari, på det man skulle låta honom vara i fred, och han har icke lust att börja på nytt. Han vill icke upphäfva dessa reformer, men han vill icke heller utvidga dem. Det bestående tillståndet tilltalar honom vida mera än alla dessa förändringar i hans vanor. Då han är I Paris, har han det icke synnerligen angenämt, emedan mar i hvarje ögonblick ger sig till att tala med honom om en massa tråkiga saker. För öfrigt gör han alldeles så som han sjelf tycker; något tager han itu med, annat låter han vara. Han anstränger hvarken sitt förstånd eller minne och fäster sig endast vid det, som är af verkligt intresse. Det stereotypa leende, hvarmed han då och då lyssnar till dem, som tala med honom, utan att få något svar, angitver icke, att han följer med allt, hvad som säges, utan tvärtom att han tänker på helt andra saker. Han är innerligt belåten, då han reser till ett residens, som ligger långt ifrån Paris, till Vichy, Plombieres eller Biarritz. Der är han fri från Rouher och alla de andra, och han kan hängifva sig helt och hållet åt sitt förnöjsamma far niente. Han inrättar sig då alldeles så som han sjelf tycker och tillbringar dagen med läsning, några historiska förstudier och promenadturer. Tro slutligen icke, att han grubblar öfver rikenas öde eller ens öfver sitt eget. Han förstår alltid att, då ögonblicket så fordrar, häfda sin ställning; men han blandar sig så att säga endast sällan i regeringen, men låter sina ministrar ombesörja allt, och det är endast genom en stark tröghet, som han motsätter sig sin omgifnings planer, då dessa icke falla honom i smaken. I Biarritz tyckte Napoleon mycket om att promenera längs stranden och tala om obetydliga saker med hr Conti (kejsarens kabinettssekreterare); och han hade alls ingenting emot, att personerna i hans omgifning voro muntra och glada och tog ej illa upp, att man om aftnarne roade sig med alla slags sällskapslekar hos kejsarinnan. Det var alldeles icke fråga om att läsa nya böcker eller arbeta på inre reformer. Om man icke vill utsätta sig för att göra honom vid dåligt lynne, måste man tillochmed undvika att tala med honom om allvarliga saker; parolen löd, att man skulle gifva fritt spel åt skämtet. Kejsaren betraktade sig som en man, hvilken tagit sig ferier, för att bli qvitt alla affärer, och han förlängde dem så mycket som möjligt, i det han tog sig en liten, extra permission på åtta dagar. Nu har han kommit tillbaka, och haa måste åter lägga sig ombord med statens angelägenheter, i det han först söker att sälta sig in i, huru det står till(e). Kejsaren litar i detta fall på Rouher, som också kan lemna honom besked. Uvilket förträffligt ämne är det icke i Napoleon III till en konstitutionel monark ! Så långt denna porträttör, hvars sangvinism dock är kanske för stor i betraktande af förhållandena i Spanien, hvilka måste på det djupaste intressera honom. Hvad dem angår, föreligger oss nu det manifest, som den provisoriska regeringen utsändt i form af en rundskrifvelse till de diplomatiska agenterna i utlandet. Aktstycket är mycket långt. Det redogör för de orsaker, som tvingade folket att afskudda sig dynastiens ok, och låter derefter anklagelserna mot dynastien följa. Det säger, att folket måste söka att återvinna den tid, som gått förlorad. Folksuveränitetens princip, hvilken f. n. införes i Spanien, är en lifsprincip och regeringens ideala förebild. Hennes sträfvande går derför ut derpå, att folksuveräniteten skall först utöfvas genom allas omröstning och derefter genom folkets utvalda. Desse skola tillsammans besluta om de frioch rättigheter, som redan nu äro eller åtminstone snart bli alla civiliserade folks rika och oafytterliga egendom. Cirkuläret behandlar derefter mycket utförligt frågan om den fria religionsutöfningen och slutar derpå med uttalande af den, att alla trossätt må kunna fritt utöfvas. Cirkuläret gifver äfven uttryck åt den önskan, att Spanien måtte få lefva i fred med alla makter och erhålla alla regeringars moraliska medverkan; men skulle denna brista, om Amerikas exempel icke funne någon etterföljd, så skall man derföre icke tappa modet, utan lugnt fullfölja sin uppgift, ty oberoendet sväfvar icke i fara. Vi ha ingen intervention att befara. För att rätttärdiga vår revolution ha vi tillgripit det enda kriterium, som för närvarande anses ofelbart och från hvilket man ej kan vädja. Den allmänna omröstningen är det